Den där om vad som hänt sen sist

Alltså. Jag hinner faen inte med mitt liv, det bara åker förbi, som när man åker skitsnabbt på motorvägen och försöker titta på fartränderna.

Ett.) Jag har en pluggkris. Vi läser Foucault och Wendy Brown och jag är van vid att kunna grejerna, eller i alla fall förstå dem, men det här går inte in, det är för flummigt, men nu är det

Men bekännelsen är en ritual där subjektet som talar sammanfaller med utsagans ämne; det är också en ritual som utförs i ett maktförhållande, för man bekänner inte utan närvaro - åtminstone potentiell närvaro - av en partner som inte är vilken samtalspartner som helst utan den instans som kräver bekännelsen, tvingar till den, värderar den, ingriper för att döma, straffa, förlåta, försona; en ritual där sanningen leitimerar sig med det hinder och de motstånd den haft att övervinna för att formulera sig; en ritual slutligen där själva utsagan, oberoende av sina yttre följder, åstadkommer inre förändringar hos den som formulerar den: den oskyldigförklarar honom, den återlöser honom, den renar honom, den avlastar hans synder, den befriar honom, den lovar honom frälsning.
- Foucault 2002:79


Och obs: det där var EN mening! Jag klarar inte flummet, så vips, igår hoppade jag av, med typ fyra veckor kvar på min femåriga utbildning.

Två.) I tisdags jobbade jag, blev inkallad för att det var så mycket att göra. Helt plötsligt kommer fyra tv-gubbar och en liten tjej som var översminkad och sa att de var från fransk tv och ville ha med mig. Sminktjejen var skitkass på engelska så jag föreslog att vi kunde ta det på franska. Sämsta grejen jag kommit på sen jag näckade för en amerikansk resereporter. Jag kan ingen franska. De sa vad jag skulle säga och jag sa det. Jag kommer vara som en sån där som bryter skitkonstigt och folk kommer att garva åt i Frankrike. Jag tror även att jag bröt på spanska, vilket blir ännu märkligare.

Tre.) Stolte mannens mamma säger att hon är synsk och att Stolte mannen kommer att fria till mig på midsommarafton. Jag tror på den tesen, då han lovat att gifta sig med mig innan jag fyller trettio.

Fyra.) Jag har också övernaturliga förmågor, eller i alla fall speciella band till Stolte mannen, för i fredags när vi var och festade sa jag till min kompis Elin "titta nu, nu ska jag få Stolte mannen att titta på mig!". Sekunden efter tittade han på mig. Det var tufft och Elin skrattade åt oss.

Fem.) I helgen ska jag på bröllop. En av mina bästa vänner från Studentstaden har slagit till och jag är överlycklig över att få träffa alla, men lite spänd över hur de ska reagera över mig och Stolte mannen, som ju också gått i samma klass som alla vi kommer att träffa.

Sex.) Sen ska jag på kärleksresa till Berlin.

Sju.) Stolte mannen är kär i skräckfilmer och tvingar mig att sitta bredvid. Förra veckan såg vi Cloverfield. Sen dess har den inte lämnat mig ifred och jag kan inte bestämma mig för om det var för att den var bra eller för att jag fortfarande är skiträdd.

Det är vad som händer här. Plus att det är för mycket sol, jag får ångest och måste gå ut, inte sitta inne. Häpp!

Den där om killarna

Alltså - det finns så djävla mycket stört folk där ute. Och en del av dem har jag dejtat. Därav en finfin lista på de fem största stördheterna jag legat eller funderat på att knulla med:

Fem) Den här killen dejtade jag lite kort när jag bodde i London. Han var från norra England och jag kan väl inte precis påstå att jag höll särskilt länge på det att ge bort det där fina som vi flickor har. Det vita var i och för sig vid den här tiden redan ganska besudlat.

Typ andra gången han besudlade mig (vi hade för övrigt skitdålig sex, jag kände knappt när han var inne, var mest med honom för att han kände folk som kände folk...) frågade han om han fick kissa i mig när han kom. Jag trodde att jag hört fel, han pratade lite konstig dialekt, men svarade för säkerhets skull nej.

Typ femte gången vi hade sex (jag veeeet, men han kände fortfarande folk som kände folk som släppte före mig i köer så att jag kunde få hänga med engelska storheter som Craig David (skjut mig nu!)) frågade han mig igen och efter det så kindpussade jag mig fram i köer själv.

Fyra) En kompis till mig hade en annan kompis som jag absolut var tvungen att blinddejta när jag flyttade till Stockholm 2006. För vi var så lika. Killen var fastighetsjurist och kom direkt från jobb en fredag vi skulle träffas och äta. Han berättade att han var stressad och helst ville äta hemma hos sig, gick det bra? Nej, sa jag. För hallå, sånt ska man inte göra första gången, då blir man dödad. Han tittade på klockan och muttrade att Simpson började snart (sann historia!).

Vi valde ett ställe att äta på, sen började han trava. Skitsnabbt. Och prata. Skitsnabbt. Mest om hur kasst Konsum är. Efter ett tag orkade jag inte hänga med hans takt i mina klackar, så jag saktade av. Han hann gå ungefär hundra meter innan han märkte att jag inte längre hängde med, vände om och frågade vad jag sysslade med. Jag sa att det nog inte skulle funka och gick hem.

Tre) Psykologen. Psykolog med inriktning på spindelfobi (!). Han förekom faktiskt i den här bloggen sommaren 2006. Och han får den här platsen för att han faktiskt sårade mitt pepparkakshjärta en del. Psykologen tjatade om att vi skulle gå ut i några veckor innan jag faktiskt gav med mig. Jag visste att vi inte alls var samma typ. Han var snygg på ett sånt där segelbåts och klockreklamssätt, medan jag mer är för skinnjacka och cigarett. Och han gick ibland i shorts.

I alla fall så började vi hänga ganska frekvent och jag sov hos honom en massa nätter, för han hade lägenhet inne i stan, det hade inte jag. En helg skulle vi ut och äta med mina kompisar, men plötsligt fick han förhinder och skulle ut till landet med sin bröder. Den kvällen gick jag ut till stället vi träffats första gången, med kompisarna. Det gjorde även psykologen. Med en ny tjej. Han låtsades inte se mig och jag var för chockad för att göra något.

Dagen efter skickade jag ett sms där jag skrev något om att somliga var rädda för spindlar, andra för att få sina hjärtan krossade.

Två) En av alla mina Johan. Hälften av alla jag dejtat har hetat Johan. Vi träffades en sommar i Skåne, och jag blev så där blixtförälskad som man blir ibland. Han var dock tillsammans med en tjej redan, som var lite ostabil, när vi träffades så ringde hon och hotade att ta sitt liv och sa att hon kräktes och fick feber för att han inte var med henne. Jag bröt med honom och sa att jag inte tänkte träffa honom förrän han dumpat henne. Så ringde han en vecka senare och sa att han dumpat henne och han och jag började träffas. Han flyttade i princip in hos mig och vi planerade att flytta till Malmö tillsammans och båda började kolla på utbildningar.

En kväll började han samla ihop alla sina saker och sa att han behövde tänka. Jag var helt förtvivlad och sprang efter honom och grät. Han åkte hem till sin mamma och vi hördes inte av förrän en månad senare, när jag gråtit ungefär varje dag och jag fått reda på att jag kunde ha smittat honom med hepatit C (helt annan historia). Och sen fick jag ett vykort från Tokyo, dit han åkt på semester.

Sen tyst. Och jag flyttade ihop med en killkompis, som senare visade sig vara M och min pojkvän i en massa år.

Och jo, typ två år senare fick jag ett mail av psykotjejen som berättade att de två hade varit tillsammans hela tiden vi varit det.


Ett) Guldstjärnan, det största psykot jag träffat är även den enda människan som jag polisanmält. Han var knepig redan från början. Han ljög om sin ålder, sa att han var tjugifem och inte trettiotvå. Betalade bussbiljett till mig från Sverige till Berlin, när han flyttade dit. Ville att jag skulle flytta med till Berlin. Visade upp mig på stan. Tog kort på mig som han visade sitt ex.

En helg sov mitt ex över hos mig, när han var och hälsade på från Uppsala. Guldstjärnan ringde från Berlin och blev helt tokig. Jag var väl inte jätteintresserad av honom utan knullade lite med min gamla kärlek.

Några dagar efter det började helvetet. Han ringde och hotade mig och ute var det sån där typsik skräckfilmsmiljö: regn och mörkt. Han sa att han stod utanför mitt fönster och är det någon gång jag varit riktigt, riktigt rädd så var det då. Fick polisbesök och polisbeskydd och jisses. Det där puckot är verkligen värd plats ett!

Den där om barn

Pojkvän och jag bråkar om vad våra barn ska heta. Vi ska ha enormt många, har båda velat sen tidernas begynnelse och borde kanske börja snart om vi ska hinna med alla. Dock har vi barnnamnsbråk. Vi är överens om att Charlie är ett finfint namn på en flicka och Cornelis på en pojke, men sen ryser han när jag säger att flicka nummer två ska heta Elise och jag spottar på marken när han envisas med Svante.

För några dagar sedan kom jag dock på de perfekta namnen. Jag ringde och pojkvän godkände. Finaste namnen någonsin: Nour och Saïd.

Och ps: kollar med lika delar förtjusning och skräck på Barnmorskorna, SVT och blir skitsur när de föder utan bedövning. Vill ha belöning och beröm för det. De duktiga djävla tjejerna. Måste man vara fröken Duktig till och med när man föder? Räcker det inte med att vi städar och tar hand om barnblåmärken och heltidsjobbar och pussar männen och minsann bakar alla kakor själv, för vi är så duktiga - måste vi föda duktigt med?!?

Den där om att mascaragråta

Det bubblade hjärtan och jag fulgrät av lycka, på Ikea idag, när vi handlade dubbelsängstäcke och dubbelsängstäckespåslakan med brodyr på.

Den där om lördagsunderhållning

Han låg bakom mig i soffan kärleksandades i bakhår, långsamfingrade ryggslut. Hans mamma på en sida, pappa på andra, som för att rama in oss i folkhemstavla. På teve, som för att kladda grädde på varmmos: teveUNDERHÅLLNING på bästa sändningstid; lördag, kväll, kallt ute vind som vina runt alla knutar den hitta (Bingolotto, Ofångad på ett fort, eller något sådant).

Reklampaus och hans pappa bara hämta mer rö-vin till oss från värmesprakandebraskök, jag kände han stelna till mot ryggslut, mot rygg, i hans kärleksandande. Och hade jag inte haft samma historia: kanske inte förstått? Inte känt hur hela rummet ändrade karaktär? Luften där inne ändras från att åka i krumelurer över/i folkhemstavla till att bli svår att andas, kunna tas på, skäras ut i fyrkanter som osten på ostbrickan, om man så velat.

Han högpratandes, som för att försöka dölja ljudet från korken som skruvas av flaskan: metall mot glas. Det tysta, men som hörs om man vill: flaska som närmar läppar. Snabba giriga klunkar. Tyst igenstängande av skåp i värmesprakandebraskök. Harklande. Han som nästan inte vågar andas, högpratandes. Ska bara gå på toaletten, stå där inne en liten stund, sen spola bara för att slänga ett ögonkast ut i köket, värdera skadan.

Låtsas som ingenting, för det är så man gör, så man gjort. Skratta som förut, även om allt är ändrat, ingenting går längre att ta på, golvet knakar även om man inte trampar på de knarriga ställena, men ingen låtsas om det.

Han, som kan se på sin pappa, när han har druckit. Hur mycket han druckit. Som på en skala: ett två tre fyra fem sex sju åtta nio, inte väl tio? Tio värst. Etta okej, men ändå besvikelsekämpa. Och nu när jag är där: pinsamt. Som om han får stå skamvrå för det hans pappa gjort.

Uppe, i gästsovrum, med playstation och liten bilbana på vänt till nästa generation, jag tar hans huvud mellan mina händer, en kind under var hand, tittar honom i ögon som inte vill bli tittade i, säger det inte vara hans fel. Inte hans fel att han måste försöka trampa på de tysta ställena.

Den där om att jag är välkommen tillbaka, tack!

Ha! De små gubbarna börjar få kontroll över min kropp igen! Idag vaknade jag och ville för första gången på ett tag inte dö. Visste till och med var jag befann mig och fattade att klockan var elva och varför den var det. Tog tempen och den visade under 39 grader, nu ligger den ganska stadigt på 37,9 och jisses, vad pigg jag är. Nös tolv gånger på raken innan, vid nys nummer sex tyckte jag det var skitkul, vid nys nummer tio var jag rädd att jag skulle bli en sån där som kommer att nysa i flera månader.

Vanlig djävla förkylning: välkommen!

Nu ska jag maila min professor och säga att jag inte kan lämna in det som ska lämnas in klockan fem idag, för jag har svimmat två gånger och varit nära döden. Undrar om hon godkänner det som anledning.

Den där om att jag inte alls svimmar som på film

De små gubbarna i min kropp stänger av system efter system. I går, på kvällen, slogs ryggen av och jag kan nu inte gå. Vet inte om det är min gamla skada eller om det är ryggskott, ont som faen gör det i alla fall. I morse skrämde jag livet ur pojkvän, som stod och borstade tänderna, när jag kom mot honom, febrig och böjd och svimmade lite. Vaknade några minuter senare av att han satt böjd över mig och Jenny?:ade.

Min kropp har aldrig motarbetat mig så här tidigare. I natt har jag sovit på golvet, för sängen var för mjuk. Och precis hade jag den goda smaken att spy på min kudde.

Den där om hela havet stormar

Jag vägrar mamma killarna jag bor med, tänker inte tjata på dem att städa och plocka undan. Tänker heller inte städa efter dem, för någon slags tyst kamp, men det funkar inget vidare. Har försökt säga till, städa själv, vara tyst, bli förbannad. Och själv är jag faktiskt inte särskilt prydlig av mig. Nu när jag har blivit sjuk har det blivit hela havet stormar i lägenheten och vi har inga rena tallrikar, trots diskmaskin.

Pojkvän har fått tag på världens finaste taklägenhet och sovloft (det där med världens finaste är hans ord, jag har inte sett den). Dit ska jag fly ett tag då och då, så jag kan få komma på semester från det här som håller på att göra mig helgalen och till den där martyren jag lovade att inte bli.

Den där om att jag trillade två gånger när jag gick till toaletten precis

Influensa.

Mina tankar hänger inte med när folk pratar med mig och jag svarar en milisekund försent, sådär som det blir när jag pratar med Finaste i Indien och man måste vänta på att det man sagt ska gå fram till henne. Ögonen hänger inte alls med dit jag tittar och jag blir yr, det är som om de är kvar där jag tittade sist. Det gör ont i hela kroppen och jag börjar gråta när pojkvän kliar mig på ryggen för det känns som om han ska slita av min hud.

Han, som alltid gör mat till mig, försöker laga mina favoriter (han är en sån där som gör egen bearnaise och som gröper ur körsbärstomaterna för att använda urgröpet till dressing), men jag kan bara äta två tuggor sen orkar jag inte mer.

Jag tar upp texter jag måste läsa för ett seminarie nästa vecka, men det går inte. Jag somnar med afyrat i handen och vaknar svettig och frusen och svär över att jag inte kan vara sjuk, det går inte, jag får inte.

Den där om vad jag kommer att ha på mig i vår

Att pendla till Uppsala och vara seminarieledare på engelska för att vi kommit upp på den nivån nu och läsa tusen sidor i veckan och gå upp klockan sex och äta ett äpple på stående fot och pendla hem med huvudvärk och inte hinna träffa pojkvän för man måste läsa 600 sidor och stressa till träningen där man glömt boka, så man får inte plats.

Det där gör inte så mycket när man hittar ett Drömplagg.