Den där om alltallt utan dig

Han ljög för mig redan första natten vi träffades. Vi satt på en brygga och jag var brunbränd och full och fnissig och det var i början av sommaren och jag var baratjugoett och han sa att "du är fantastisk och dina ögon glittrar och var har du varit i hela mitt liv och jag är tjugofem". Och jag la mig på rygg och tittade på stjärnorna och tittade på bristen av stjärnor och tänkte besviket att killar var lätta för lätta, snälla ge mig utmaning för fan, sen reste jag mig upp och kysste honom för att få det överstökat och han drog efter andan och sa "wow!"

Och han körde mig hem den där natten och han strök mig över kinden och jag blundade och som vanligt hade jag hundra procents kontroll över situationen och han var min och söt och herre Gud, vad vi hånglade i baksätet på hans bil och "ta mig inte innanför tröjan!" för redan då var det så att de inte fick komma in på min bara hud, in mig på livet, komma nära, komma för nära och som vanligt hade jag noll procents kontroll över situationen och han sa att han hade ljugit, han var tjugosju.

Och vi träffades och vi träffades inne i Lund och han struttade runt och höll min hand mer än vad jag höll hans och solen lyste. Eller inte och han sa att "jag hoppas folk ser mig nu, med dig, med fina dig, jag hoppas att de ser att du och jag är ett, du är min nu" och jag log, men varningssignalerna började ringa lite smått och det var inga stora domkyrkoklockor, utan mer sådana där som finns i änglaspel på julen, som plingar lite lätt, dåochdå och änglarna åker runt, eller inte runt eller åt fel håll och i Lund, då, fanns inga änglar.

Och vi träffades och han fick inte ta mig innanför tröjan, på min hud, in på livet, komma nära, komma för nära. Inte komma in, inte bli smutsig, fast han bad och när han bad så vände jag mig om och gick. Och han sa "släpp in mig, in på din bara hud, in i dig, in i ditt liv" och jag frågade vad han menade fast att jag visste vad han menade och jag låtsades vara naiv och jag la mig på rygg och tittade på stjärnorna och tittade på bristen av stjärnor och tänkte besviket att killar var lätta för lätta, snälla ge mig utmaning för fan!

Han lämnade sin plånbok på bordet och jag tittade på hans körkort och han var egentligen trettiotvå och inte tjugofem inte tjugosju och jag blev arg och så djävla arg och jag lämnade honom medan han skrek att "lämna mig inte, inte nu, inte sen, lämna mig aldrig!" och jag lämnade honom och jag hade hundra procents kontroll. Noll procents kontroll.

Och det hade blivit höst och det regnade utanför fönstret när han ringde. Det regnade utanför fönstret när han ringde och sa att jag var inget, ingen, ingenstans utan honom. Utan honom ingen alls. Och jag sa att han hade fel och lade på. Han hade fel. Jag var alltallt utan honom. Och han ringde och ringde och ringde och jag sa att han hade fel och lade på. Och klockan blev mitt i natten och han ringde och jag lyfte på luren och skrek rakt ut och han var där och sa att jag var vacker, så vacker, vackrast och jag borde alltid ha mitt hår utsläppt, som nu.

Och små, små kalla djur kröp längs min rygg och ett större kramade mitt hjärta och jag hörde mig själv andas och jag såg bara en punkt längst fram i rummet och mina tapeter var blå och han sa att han kunde känna min hud under sina fingrar och den var varm och "jag släpper dig, släpper dig aldrig nära min hud, hör du det?" Och han svarade att "gå förbi fönstret igen. Du är inget utan mig, utan mig är du död!" Och djuren på ryggen blev fler, blev flera hundra och utan dig, utan honom, är jag alltallt! Och handen lade på luren medan huvudet tänkte på att andas. "Andas och ring någon, ring vem som helst och huka dig, fall, neråt, bort från fönstret, gå bort och neråt! Och fan vad det regnar och helvetehelvetehelvete!"

Och fumliga fingrar ringde polisen och vad är det för nummer till polisen, jag kommer inte ihåg numret till polisen och i mina mardrömmar kommer jag aldrig ihåg telefonnumret och mardrömmen är nu och ettetttvå och nu börjar jag gråta, jag gråter och neråt, bort från fönstret och "hej, jag vet inte vad jag vill säga och jag skulle bara säga och jag måste säga" och de lovar att komma och han ringer igen.

Jag är inget utan honom. Alltallt utan honom och med honom och för honom är jag död, borde vara död, varför är jag inte död?

Och polisen kommer och jag vågar inte öppna och de måste lova att de är de och de skjuter in legitimation i brevinkastet och jag gråter och bort från fönstret och tänk om han kommer nu, tänk om det är han, tänk om de luras och jag är alltallt utan honom, men jag hukar och polisen kommer in och de är två och jag vågar inte sitta i köket och inte i vardagsrummet och inte i sovrummet och "kan jag sitta på golvet?" och det går bra, men jag kan inte utan går omkring. Runtrunt. Och han ringer och jag skriker till och polisen reser sig upp och svarar och han säger att "ring inte mer, hon är alltallt utan dig" och han säger inte mer säger inte mer, han lägger på.

Och det regnar och det är två poliser och de kollar till mig då och då på natten och jag kan inte sova och telefonen är tyst.

Han ringer inte mer, ringer aldrig mer och jag är alltallt utan honom.