Den där om att stanna tiden

Mamma ringer för att säga hejdå och vi ses inte på ett halvår eller ens hörs för nu ska de till Alperna på relax, som vanligt, och jag kippar efter luft och dras ner och blir hård och sådär kaxig som jag blir när någon klipper av min navelsträng till verkligheten och jag inte kan stå med båda fötterna på jorden och måste bli hård och onåbar för att överleva.

Jag vill verkligen inte åka. Inteinteinte. Jag hat fått ett stipendie på 11.000. Det räcker till ganska mycket sprit. Men jag vill verkligen inte åka. Känslorna rullar i mig och tar nästan över och jag känner hur jag vill sätta ner hälarna i tiden för att stanna den. Ge mig en månad till. En vecka. En dag.

Jag har äntligen landat. Jag är hemma nu. Det är här jag ska kommer vill bo. Stockholm. Tänk att hemma var så nära. Det är här jag sitter på en trappa på Götgatan och tittar ner på folk. Det är här jag är drottning och det är här jag ser mig själv bli gravid. Skulle jag bli gravid i Stockholm skulle det inte göra något. Tanken flyger så högt att jag knappt kan se den men jag vet att den finns där ändå.

Jag är inte längre vilse just nu. Tänk om jag är borta ett år och kommer tillbaka och allt är kallt och könlöst och jag har tappat bort den här känslan av förälskelse passion längtan ro? Jag brottas med mig själv och med tiden och vågorna av känslor som alltid sitter i halsen och uppåt neråt och jag tänker att jag måste släppa taget. Släppa taget och sen komma tillbaka och hoppas på att Stockholm vill ha mig då igen då med för evigt amen.