Fortfarande kan minnesbilder av på om M slå mig med full kraft etthundraåttio rakväg rakt in i på mot hjärtat.
En låt av med Lisa.
Solen skiner in genom fönstret. Balkongdörren står öppen. Allt är som en djävla Lionel Richielåt. Och han dansar. Om vi la' oss på knä om det föll sig så att vi fann en fyrklöver då önskar jag att vi alltid får vara nära varann. Sakta, sakta - långsamt älskling.
Han dansade alltid. Det var som om han var satt på jorden för att dansa röra sig på höfterna och le.
Jag fnittrandes på sängen hållandes för magen ihoprullad till en boll svett som rinner blickar som söker låt oss gå med bara ben i fuktigt gräs att gå så gör människan ren - så gå. Sakta, sakta - långsamt älskling.
Jisses, vad jag älskade den mannen!
Senare i sängen viskandes i örat sakta sakta långsamt älskling.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
sakta sakta långsamt..så skall det vara. Tyvärr tar det också sakta sakta långsamt innan det går över...
Cheesus vad bra!
*Ryser*
jag känner med dig, men du är inte ensam i kampen och du kan sträcka ut handen, sakta sakta eller blixtsnabbt, så hjälper någon. (jag tror att du är En Stark.) panik, kan komma plötsligt. ipren, wont help.
kärlek baby.
jag vet... det tar så sjukt lång tid. man tror att det är över, men sen kommer den där låten. eller den där midsommarfesten som han skulle varit på. eller så tror man att man skymtar honom där i folkvimlet på krogen.
eller så sträcker man bara ut armen, sådär i sömnen.. och han finns inte längre där. aldrig mer.
Anonym: Som ett slag mot huvudet.
ja, flera slag mot huvudet. hela tiden.
fick ett till igår.
/anonym (som heter sara)
Skicka en kommentar