15 juli 2006

Den där om vuxenkarusell

Ögonen. Hans ögon. Sådana där blå ögon som man inte alls kan drunkna i för man kan inte drunkna i ögon och ögon är alltid så överskattade, förutom när de tittar på mig och in i mig och ser hela mig och jag måste fnissa och titta bort och jag vet inte vilket av ögonen jag ska titta in i och allt blir stilla och tyst och jag tänker att "vik inte bort blicken, du måste vinna!" och till slut måste jag blinka och han ler. Ler med alla ögonen båda två och vi två.

Och vi ligger i sängen. Alltid i sängen. Och fingrar på min mage över min mage kittlar. Och senare ligger jag på S:s golv och blundar och låter mina egna fingrar glida över min mage och jag blundar och ler och fnissar och fingrar på min mage över min mage kittlar.

Han kommer in i mig. Jag släpper in honom. Försöker verkligen släppa in honom och släppa allt och in med honom. Han kommer in i mig och över mig och överallt och allt över och underbart och händer tar tag i mitt hår och drar. Och händer som smeker stryker över mitt hår. Och hans tunga. Hans tunga! Och inte bara hans tunga. Men bara hans tunga i stunder. Och andra stunder inte bara hans tunga.

Självklarheten. När jag är osäker och oklar och frågande och rädd. När han tittar på mig och ifrågaställer ifrågasätter det jag gör vad jag håller på med varför gör jag så? Och jag ler och ber honom att inte analysera mig. Analysera inte det här. Oss. Vi. Vad som händer. Jag har redan gjort det åt oss. Du må vara psykologen, men jag har en hjärna som jobbar heltid och övertid och gärna lite mer.

Sömnen. Att få sova med någon. Med honom. Och vakna. Vakna med utropstecken. Att ha någon som knuffar en ur sängen, för att sedan dra en tillbaka och som pussar en i nacken. På fötterna. På handleden. Han pussar mig på handleden! På handleden med utropstecken.

Snabbt. Allt går så djävla snabbt. Vi åker vuxenkarusell. Det går snabbt. För snabbt. Så djävla snabbt. Och han säger att jag åker snart. Snart ska jag åka och inte komma tillbaka inte ens komma hem och hälsa på. Inget går för snabbt.

Han älskar mina läppar. Det är svindlande att ha någon som tillbedjer ens kroppsdelar. Någon som blundar ler och suckar bara han vidrör ens läppar med tungspetsen tungan hela tungan runt runt och stilla snabbt och långsamt.

Och ikväll måste jag nog gå ut med lilla klänningen och hångla med någon annan. Förstöra och förföra. För jag måste komma bort från det här. Vill inte känna så här efter så här kort tid. Känna så här när jag ska åka. Så snart. Så snart.

5 kommentarer:

Johan Sundström sa...

Såja, det var betydligt bättre. Och är du inte tokvuxen inuti när du kommer tillbaka, kan ju fräknarna få hålla skenet uppe att du är sexton inuti och utanpå även då. Eller kanske våga bero av någon så där som man kan, när man hittat något sådant här och framtiden gärna får lägga sig framför utan slut.

Jag hoppas du hittar den känslan någon gång, svindeln som förlamar och förför och som inte förgör eller förstör, och vågar stå på den foten tills den går av, även att det känns läskigt, trots det känns läskigt, just för att det känns läskigt. Fast timingen är kanske inte den rätta just nu. I i-länder i-landsproblem, och Mexico har nog sina, det med.

Och man kan bara avundas pojke, som får bekräfta dig så där, och se det rinna över inte bara ur ditt hjärta ögon kroppsspråk självbild sömnmimik morgonhumör utan också dina fingrar.

Jag hoppas människogalleriet är lika rikt där borta i väst. Annars åker jag nog hem i ren protest.

MaZa sa...

Hoppas du kom på bättre tankar. Man behöver inga löften bara för att man skiljs åt. Så fint, så fint.

Antira sa...

jag önskar att jag kunde skriva en slagfärdig kommentar som visar på något men det enda jag kan säga är wow. fan kvinna, vad du skriver bra!

Jenny sa...

Johan: Jisses, vad jag har saknat dina kommentarer. De ska inte läsas snabbt, utan långsamt. Jag skulle kunna bygga hela min sida här på vad du skriver, underbara man!

Maza: I did not hångla. På heders.

Antira: Darling! Du skriver ju brasomfan du med. Vi är alla bäst. Eller i alla fall du och jag.

Johan Sundström sa...

Tok heller, din källa är rikare än de små stöttor jag pallar upp dig med när jag kan, och gör skäl för vem jag är. Jag skulle sina fort, men det vet du.

Och jag avundas inte längre pojke, för han var ju blind och såg inte, kände inte det krus som rann över på alla brädder för honom, och även om han fick så där illa bra sex och ögon att klösas ut för, drog han sig själv vid näsan, om han var samma person i den där änden som gör ont nu, som här.

Låter som att det aldrig verkligen var ni som vaknade upp där, utan du och rollen han tog på sig som någon klenbeskänkt idiot.

Vad litet som talar till hans förlåt är att han inte lät dig tro hoppas drömma se fram emot att återvända till honom, på andra sidan Mexico, utan demaskerade sig med bravur och gav dig ett avstamp från dynghögen du fastnat i med mer än foten. Det gjorde nog förbannat ont, men i alla fall krossade det inte ett helt liv.

Men jag är en sådan sabla optimist, också.