10 juli 2006

Den där om nittiosjunolltvånollsju - två

Och jag började högstadiet och någonstans på vägen blev det fel. Fel. Fel! Jag började protestera och opponera och vara som folk är mest när de är som bäst. Sämst. Och jag vände mig åt fel håll och gick mot strömmen. Jag sa emot och ingen lyssnade för allt skulle vara bra och bara bra. Och på släktkalasen ställde jag mig upp och skrek ljudlöst och vände mig om och gick ututut. Och jag träffade farliga killar och farliga tjejer och hårda människor med maniska, magiska ögon och jag lärde mig att slåss och slåss för min sak och slåss för sånt som inte var min sak och jag skolkade och slog min mamma med hårda ord och jag slog min bror och flydde och dök och virvlade.

En invandrarfamilj flyttade in och flyttade ut så snabbt att ingen mindes namnet på dottern som började i min högstadieklass och folk mindes visst hennes namn, för hon hette Seinab, men kallades Senap, för barnen hade aldrig tidigare sett en livs levande arab och alla skulle ju heta Anna och Klara och Jenny.

Och en av de där killarna jag hängde med tog fram en kniv och hans ögon var maniska och höga och han var hög och jag var låg och han satte den mot strupen som inte var hans. Och jag tänkte att detta är fel, så fel, men jag sket i det och satte munnen till flaskan och munnen mot någon annans mun och hemma låg mamma och undrade var jag var och undrade om jag kanske var skadad och visste inte att just då var jag full som en fjortonåring och de andra var höga som högahöga höghus och någon hade en kniv mot strupen.

Killar kom och killar gick och jag gick och de vände sig om och undrade var jag tog vägen, men jag var redan långt borta och ingen kom mig nära och alla kom mig så djävla nära och ingen kom under min hud och alla rörde de vid min hud.

Och det festades och det förstördes villor och själar som aldrig förr och jag undrade om detta var livet man levde när man var trettonfjortonfemton och jag tänkte att fyfan, vad dåligt jag mår, jag mår så djävla dåligt, alla mår så djävla dåligt och allt är bra. Allt måste vara bra. Så jag sket i det och svalde mina piller och drack min sprit och sparkade på tjejer som redan låg på knä och jag föll ner på knä och tänkte att så här var det inte menat, med whiskey och renat, och det var inte särskilt rent, utan mest fulsprit som man åkte iväg och handlade av alkisarna som man såg ner på som fan. De där som satt på parkbänkarna och mumlade och som lika gärna hade kunnat vara din pappa. Och mina händer var ständigt knutna och mina ögon ständigt stängda och vidöppna och jag gick runt i för små och korta kjolar och för höga skor.

Och det snurrade så förbannat snabbt och livet stod stilla och gräsmattorna var fortfarande lika gröna och i grannarnas ögon var hade jag 3,7 i snittbetyg och när jag kom runt knuten så kräktes jag på deras rosor och snodde deras sprit och hånglade med deras son som hade 3,7 i snittbetyg och spelade fotbollochgolf.

5 kommentarer:

karoliina sa...

sedan försökte jag så gott det gick, att passa in, jag sov hemma, rymde ut över brandstegen, smög från villaförorten, åkte tåget till stan. satt i en park, halsade ur en dunk, log och visste att alla andra var vackrare. Jag höll ut mina händer, jag gjorde allt för att passa in. Jag var med i KSSS, jag hade Levis på mig, jag hade Timberlands skor med de lustiga små fnurrorna knutna längst ut. Jag somnade på golvet på tåget, med alkohol susande i blodet. Jag skrattade när de bar mig hem, jag grät i en säng.

trasselfia sa...

du skriver rätt bra du med... eller mycket.

Christina sa...

så hinner allt ifatt en en dag och nu är du här. vi är inte statiska jenny, du är du nu.

Patrik sa...

Mmmm..det här känner jag igen. Inte samma situationer men samma frustration.

Vackert i all sin smärta!

Jenny sa...

Karoliina: Åh, vad alla har levt likadant, så annorlunda, men ändå likadant!

Christina: Baby! Jag vet. Jag vet och jag försöker komma undan och det funkar ganska bra, för jag tänker på hur långt jag kommit idag, men lilla Jenny bor fortfarande i mig, på något sätt.

Patrik: Fast egentligen var det inte bara smärta. Det var skratt med. Det var lägga laxeringsmedel i soppan i matsalen i skolan, titta på stjärnorna med kompisar och springa ifatt och vinna med.