12 juli 2006

Den där om nittiosjunolltvånollsju - tre

Och livet gick på och stod still och jag trampade på stället och jag blev sexton och jag frågade mig själv om detta var livet man levde när man var trettonfjortonfemtonsexton och jag tänkte att fyfan, vad dåligt jag mår, men sket i det och svalde mina piller och drack min sprit och la mig ner på sängen och svalde mina piller, fler piller, många piller och tänkte att vaknar jag inte nu så är det okej. Och jag vaknade och kräktes och tänkte att jag hade vaknat och att det, också, var okej.

Och jag gick ut och upp och slog på tjejer som låg på knä och jag var ute till klockan fem och såg på folk som knivskar andra och tänkte att jag inte hörde hemma där. Jag hör inte hemma här. Och jag funderade på hur man lämnade något som var ens liv och var det här mitt liv och hur borde jag leva? Hur bör man leva? Hur ska man leva? Och medan jag funderade på det så stänkte någon annans blod på mina skor och järnrör flög och känslor svallade.

Så kom telefonsamtalet, på kvällen, nittiosjunolltvånollsju, som förändrade mig, och förändrade oss alla och rätade ut mig och slog mig i magen och tog tag i mitt hår och drog mig rakt upp ur livet och upp i universum och slog mig på kinden med öppen handflata och som skrek mig rakt i ansiktet att "vad i helveteshelvete håller du på med, din djävla idiotfan? Hur fan lever du?"

Och han, som svarade på det där telefonsamtalet, skrek rakt ut, så att det isade sig i mina ådror och han grät så att tiden stod stilla och jag visste med en gång vad som hade hänt, vad som inte fick hända, som hade hänt. Och ner, ner, ner och bort och svart och det händer inte, det händer och den här dagen, det här ögonblicket, var jag står nu, det jag luktar nu, det jag ser nu, det jag känner nu kommer jag minnas hela mitt liv. Hela mitt liv kommer jag kunna känna den här skräcken som boxar mig i magen. Hela mitt liv kommer jag bli förbannatdjävlaskiträdd när telefonen ringer sent på kvällen. Hela livet kommer jag kunna höra hans skrik och se dem gråta och se mig själv gråta och hela kyrkan gråta och hela kyrkan full och se dem med stenansikten och hur alla inte förstår och har det här verkligen hänt? Hon var här igår. Vi älskar henne. Jag älskar henne. Och varför? Varför? Hur kunde det här hända oss, vi som har så gröna gräsmattor?

Hela livet. Hela livet.

4 kommentarer:

Linda G sa...

Har precis hittat din blogg och är helt knockad! Har läst och läst och det är så bra!!! Går rätt in i hjärtat. Mermermermer!

lina sa...

och en dag så ska hon träffa mig

Kunken sa...

Den där om att jag vill krama Jenny

Jenny sa...

Linda G: Välkommen, inte meningen att knocka dig. Hoppas det inte gjorde allt för ont.

Lina: En dag SNART!