Den där om parasiten

Ibland, när jag känner att tankar och känslor inte längre får plats i mig, blir för stora för att komma ut ur mun eller ner på papper eller bara snurrar runt runt runt och vill inte flyga rakt utan åker in i huvudet från örat till det andra, ner genom halsen genom brösten och passar på att slå mig i mellangärdet, ner i fötterna och sen upp mot huvudet igen, så går jag ut i Gamla stan.

Jag får frid och lugn och ro och sinnesbalans när jag får trängas i smala gränder och knuffas utanför glassbarer och restauranger som tar alldeles för mycket betalt. Vill det sig riktigt illa, om tankarna är inne på femte varvet, följer jag efter en turistgrupp. Jag blir holländare japan tysk amerikan för en stund. Bäst är att gå med en grupp som pratar engelska eller svenska. Då kan jag lura och klura och fundera och lyssna på vad de säger. Jag blir deras amöba parasit fästing svamp som hänger med en stund och suger ur dem historier och beundran. Jag hör vad det är de ser i allt. Vad de ser i ingenting. De berömmer kringlar och krokar och rundningar och bristen på rundningar. De fascineras och oooh:ar och jag suger åt mig. Tänker att det är mitt. Allt. Allt är mitt. Det här är mitt land min stad mitt revir. Deras oooh:ande smeker mig medhårs och fyller mig med välbehag och bekräftelse. Det är mig de gillar. Det är mig och allt som är mitt som de hänförs av.

I glassbaren står de från landet och generas över sin dialekt och jag vill knuffa dem i ryggen och säga att vännen, du vågar beställa den största struten med extra allt plus sylt. Skit i att det låter som suult när du säger sylt. Göm dig bakom mig vila under min vinge du är min allt är mitt jag lever av din beundran av din förlägenhet. Och jag blir arg på sextonåringarna som står bakom kassan och inte förstår japanska som blir sura och stressade på småsmå japaner mina japaner ge dem en glass för fan!

Ibland vänder sig en britt om och ser mig ser bara mig ser rakt på mig och jag märker att jag inte är osynlig är inte en vind eller en som inte syns jag finns de ser mig och de frågar mig vad jag tycker om icke-rundningarna och hårdheten och jag ler och svarar på min Londondialekt att jag gillar riksdagshuset bäst jag gillar makten där jag gillar byggnaden jag gillar att det tänkts så många tankar där jag gillar det huset bäst. De ler tillbaka och välkomnar mig i deras utanförskap så att jag blir en del av gemenskapen i utanförskapen i mitt revir i det som är mitt mitt mitt bara mitt.