18 juli 2006
Den där om att jag undrar vad fan jag sitter här för
Och jag orkar fan inte skriva med krussiduller och snirklar, jag vill bara lägga mig ner och försvinna. Fan ta honom. Fan ta mig. Att jag lät mig låta någon annan släppas in. Så tidigt. Alls. Jag darrade som ett löv. I flera minuter. Allt är svart. Och jag är full. Så klart.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
15 kommentarer:
vad händer??
Såg honom göra vad med någon annan?
ont
details, dear. details. vem ska jag nita?
fyfan.
damn, hoppas det inte är som det ser ut, för din skull, ta det soft.
Det finns en enda liten bra stjärna kvar på himlen, och den heter Mexico. Jag tror jag fattade mitt eget beslut om Dags att emigrera (fastän de inte skickar (v)årliga broschyrer om det) under samma mörka stjärnfall, tidigt, tidigt i början av året, strax efter att världen rämnat, framtiden gått i kras och universum delats i två och hon valt det utan mig. Fast i mitt fall var det inte fan ta henne utan bara fan, fan, fan. Inte fan att hon alls fick komma in, för hon krossade inte glas omkring sig, hon var lika prinsessig som hela tiden, men kände inte samma framtid som jag oförsiktigt nog hade drömt högt om och himlarna föll ned och i kras i den där bäddsoffan för två i Göteborg där jag avnaiviserats.
Så det var gråta utan axel och tänka som en gång förr de minst lika naiva förfäder som for i västerled till Amerikat i hopp om att lämna alla problemen efter sig och börja på ny kula och leva sina liv och leva nya liv och leva, leva, leva. Leva, som du är så bra på. Leva med tuffa ärr som inte syns på ryggen utan bara i hjärtat för den krympande elit som ännu välkomnas in, mot kanske bättre vetande och tyngre erfarenheter, för de ärr som föder underbara människor flashas inte ytanpå som på machon.
De skulle aldrig få någon egen conversation starter utan dina ord, men kanske heller aldrig funnits utan din hjärna, och kanske heller inte varit någon värdiga att visas som inte funnit dem själv, nyfiket utforskandes alla Jenny-vinklar-och-vrår.
Men det kommer fler upptäcksresanden, så länge du vågar släppa in dem, riskera lika ont igen, värre ont igen, och fan ta dem om de inte är värda det. Och Mexico glittrar över horisonten. Visst ser det litet närmare ut redan?
Somliga nätter kunde man döda för att få vara en axel på rätt plats vid rätt tidpunkt, för en gångs skull.
Såg honom med annan som i de-där-två-är-fan-inte-bara-kompisar?
Det aset. Fan, kalla honom könsord och sätt åt honom rejält. Och ta reda på vem hon är och upplys henne om vad ni har haft för er. Fan vad jag hatar sånt.
Här. Kram.
Maza: Det kan man fråga sig. Ingen fattar något. Inte jag heller.
.m.: Såg honom dricka vin med annan.
Antira: Ja, kom hit och fixa, snälla söta! Han är snygg och har ljust hår.
Fabbe: Det är/var som det såg ut. Tyvärr.
JS: Ah. Nu trillar många pengar ner. Kram!
Dronten: De gjorde ingenting alls. Men jag darrade. Och han hade ljugit. Skulle inte vara hemma. I Stockholm.
Myntkillen: Haha! Sötaste!
Okej. Lite förklaring, kanske? Han hade sagt att han skulle vara ute på landet, kunde inte träffas. Han var ute med tjej istället. Jag skickar, full, ett mycket samlat och respektabellt sms (faktiskt, det blev godkänt av två oberoende källor).
Jag går ut, runt halv ett och springer upp på en kulle i förorten och... ja... grejar lite. Kommer hem och han har svarat att han ska ringa mig imorgon (idag).
Han ringde på jobb och jag kunde inte prata. Han ringde senare. Hon var ingen syster. Hon var dejt. Han sa förlåt och att han var ett as. Jag darrade och skällde och tänkte att han är det finaste. Och fan. Jag vet inte. Jag vill sparka på honom så djävla hårt samtidigt som jag bara vill gråta och bli tröstad av honom.
Han skyllde på Mexiko.
As.
Ja faktiskt. As är vad han är.
Kunken: Jag veeeet! Men det hjälps liksom inte. Vill ha. Ändå. Fel i hjärna och hjärta.
Att du åker iväg är ju en väldigt bra ursäkt för att deala med andra medan du fortfarande är i Sverige.
Eller inte.
.m.: Jag vet. Han frågade hur jag kunde vara så lugn. Hela jag darrade. Han trodde inte att jag ville prata med honom. Hela jag darrade. Jag kan dö imorgon. Det är bara jag som mår dåligt över att bli upprörd. Han skiter nog i vilket. Fast jag kunde ju gjort det lite mer obekvämt och obehagligt för honom än att fråga om hon knullade honom lika bra som jag.
Skicka en kommentar