Världen har slutat imponera på mig, slår mig inte längre lika ofta i magen. Jag rycker på axlarna åt den och undrar om det är så här det ska vara nu. Berlin: jag älskar dig inte gränslöst. Jag är inte ens säker på att jag blev imponerad över huvudtaget. Såg jag fel dig? Du var inte så vild som jag trodde, inte lika rock n roll. Du slog mig aldrig i magen, du tröttade aldrig ut mig. Jag blev aldrig svettig. Jag har dansat bättre innan, knarkat ner mig och legat i rännstenen i städer med sämre rykte än vad du har. Vad hände? Var det mitt fel? Lade jag skärpan på något annat? Hade jag för stora förväntningar? Jag trodde att du skulle vara ett hela nattenknull.Jag är besviken.
9 kommentarer:
jag gillade berlin, men jag förstår vad du menar. precis hemkommen från wien känns berlin som en stad som man måste vara i, leva i och känna lite mer för att bli så förälskad som alla som hypar den gör.
Jag känner likadant var jag än är efter min tid på Puerto Rico. Inget slår liksom det. Inte Buenos Aires, inte Uruguay, inte någonstans. Möjligtvis Machu Picchu, men inget slår mig sådär i magen som Puerto Rico gjorde.
Men Jenny, när du slösar så mkt kärlek på din såndär blonde pojkvasker finns det väl ingen chans för Berlin att komma in och slå honom på fingrarna? What what? Höga förväntningar är alltid farligt. Prova att tagga ner en gång ;)
Puss
Lisa
Jag var rätt besviken första och andra gången men blev slagen i magen tredje gången. Och nu åker jag igen och hoppas på ett hela veckanknull! Men visst det är lätt att bli lite blasé och känna att been there done that whatever...
Berlin är kanske inte din plats. Jag tror inte att man blir blasé (eller, hoppas det i alla fall), men första gången jag var i latinamerika var Chile och jag blev tagen med storm, sen hamnade jag i Buenos Aires och visst, schysst, men inte det där slagen i magen. Nu bor jag i Colombia och det är helt magiskt och det känns som att jag har hittat hem.
Din magi kanske inte finns i Berlin, helt enkelt.
(Och angående staden som sådan vet jag ingenting, jag har aldrig varit där, men skulle jag åka dit skulle jag nog ha lika höga förväntningar som du hade, det är ju det man hört, liksom).
I'm just saying: http://travel.nytimes.com/2008/04/13/travel/13Munich.html
det är imponerande att du håller fast vid "den där om" hela vägen!
Egon: ja, jag tror att det är problemet lite, att man (jag) kanske måste bo där för att gilla.
Lisa: Men Italy blev jag ju helkär i. Trots gullfjun med.
Lost..: München älskade jag, men det var nog bara för att jag bodde där. Världens bästa uteliv. Men som jag skrev ovan, måste kanske bo där för att gilla...
Anonym: Blir trött på det dagligen!
Jodu, vet du vad, jag tror att vi kanske bara lite grann borjar bli vuxna. INte riktigt ar lika charmade av att ligga i rannstenen langre.
Berlin var min sista romans, nu blir jag vuxen...
Hallaa varlden!
Skicka en kommentar