Den där om att vara trasig

Jag och Finaste sitter och halvligger över bordet, mitt emot varandra, på biblioteket, där jag skriver på minmasteruppsats och hon är sällskapssjuk. Viskandes för vi en diskussion, som senare fortsätter över en för söt chailatte.

Att det gör nästan lika ont att lämna som att bli lämnad. Vi har båda lämnat de senaste åren, lämnat män vi trodde vi skulle leva med hela djävla livet. Och när vi satt där och grät vid köksbordet, och försökte vara starka, intala oss att det var rätt och inte bara vårt fel så kändes det visst som om det bara var vårt fel att vi lämnade de finaste männen i världen. Vi gick sönder som de gjorde.

Och även om det gjorde så där fantastiskt ont och vi trodde att vi aldrig skulle ligga med någon igen så är vi där nu. Hon lite snabbare än jag. Hon med någon av samma kön som vi. Och hon frågar mig om det är fel att träffa någon så snabbt igen, borde man inte ha sin sorgeperiod? Jag ler mot henne och säger att så länge det känns bra, så varför?

Man kan inte alltid lyssna på alla, tänka på alla, ibland måste man tänka på sig själv och vad man mår bra och bäst av. Den där sorgeperioden, den där stigen bort från de finaste männen har kanske redan pågått i flera månader, flera år. Kanske har man lett tillbaka mot den där killen på jobb med det fina håret sedan december och önskat att man låg i hans säng och inte partnerns i sju månader. Varit trasig så länge. Och i kärlek finns väl inga regler? De hittar vi väl på medan vi vandrar framåtbakåt.