Den där om Jenny och ketaminet

Jag hade åkt självdestruktiv från Stockholm för att styrka och stärka mig själv, vara starka Jenny i ett annat land. Eller nja, det hade ju kanske inte börjat så, det började med att jag ville fly från all skit och allt dåligtmående. Så jag flydde till Mexiko, men självdestruktiviteten fick kompisar där nere i form av lilla trots, stora testa gränser och bästisen villvaratjugiettigen!

En kväll hade jag bråkat med killen jag blivit dödsförälskad i (dödsförälskad bortom kontroll, något jag aldrig känt varken före eller efter det, en sån dör konstig förälskelse som får en att göra allt, förlåta allt och skita i allt. En förälskelse som är djävligt skadlig för dig.) och blodet i mig rusade runt, runt. Tankarna flög virvelvind och hade han bett mig att hoppa så hade jag inte ens haft tid att fråga hur högt, innan jag gjort det. Bråket gick ut på att han inte kunde träffa mig längre, för att han var tvungen att koncentrera sig på sin andra flickvän (parantes två: i Mexiko är det ganska vanligt att ha två flickvänner samtidigt: en som man är kär i och en man har för framtiden, som är fin familjflicka och som man så småningom ska gifta sig med. Jag var definitivt inte alternativ två, eftersom jag var utlänning).

Så jag rusade och flydde bort från självdestruktivitet för att rusa rakt in i en relation där jag inte skulle kunna vinna i slutändan. Jag tänkte på honom konstant, hjärtat rusade på spansklektionen när jag visste att jag skulle träffa honom på eftermiddagen och jag skolkade när han hade sms:at. Kvällen när vi bråkat och han dumpat mig gick jag direkt fram till fransmännsklicken, för fransmännsklicken var de som hade de tyngsta drogerna. De smuslade inte ens med det, utan stoltserade med lsd, hasch, rohypnol, librium, stesolid, mogadon, valium och allas stora favorit kokain. Bad fransman nummer ett att ge mig något, vad som helst, ge mig nu!

Skölja ner med sprit och sen försvann jag. Trodde de andra, själv var jag helt medveten om vad som hände runt omkring mig, men kunde inte röra mig ur fläcken. Det var harhjärna med ett hjärta som svämmade över alla kanter och jag pratade med dem, men de hörde inte. Jag skrek till dem att jag visst var medveten om vad som hände, vad som hade hänt, inte särskilt rädd för vad som skulle hända. Liten, liten , lutad mot en bil på en innergård utanför en svartklubb medan mina kompisar sprang omkring och frågade vem faen som hade gett mig något och vad det var. Fransmännen lyfte in mig i en bil, vägrade köra mig till sjukhuset, utan körde hem mig istället, medan jag satt i baksätet och sjöng för mig själv, utan att någon hörde mig och kittlade solrosorna på magen. Mina vänner satt runt om och oroade sig bortom månen och tillbaka.

De la mig i min säng och sen låg jag där och sjöng i tre timmar, för mig själv, utan att kunna röra mig eller kunna bli hörd. Efter tre timmar, ungefär fem på morgonen, kunde jag prata igen, på riktigt, så att folk hörde. Det var ingen som ville följa med mig ut och fortsätta festa.