Den där om att om han tvunget ska bita mig så föredrar jag att han gör det i handen

Har börjat kolla på True Blood säsong två. Bra. Bättre än jag trodde. Men vi har ett problem, Stolte mannen och jag: jag tror att han är en vampyr efter varje avsnitt.

Vi ligger och myser. Jag med ett ben över hans nakna. Jag håller på att somna men är samtidigt spänd i hela kroppen för att det är spännande. Han överhand styker mig. Så tar det slut och han ska vi se ett avsnitt till? Men klockan är redan halv tolv jag måste vardagssova. Så han böjer sig mot mig för en godnattpuss. Och jag följer med i rörelsen. Bort från honom. Sluta! Bit mig inte! Skriker jag.

Så får jag honom att lova mig att om han nu är en vampyr så ska han inte bita mig. Jag skakar på huvudet. Det funkar inte.

Dagen efter står vi i duschen. Jag med ryggen mot honom. Han böjer sig fram och stryker bort håret från min nacke. Ska böja sig fram och kyssa mig där. Jag stelnar till och vänder mig snabbt om. Vad gör du? Där står han blöt halvstånd och tittar på mig.

Han är ingen vampyr. Jag vet ju det. Men min hjärna verkar inte veta det.

Den där om att uppdatera er om mitt blivande bröllop

Det går sådär med våra bröllopsplaner måste jag säga. Vi hittade vårt ställe, vi var så djävla pepp, Stolte mannen visste vad han ville ha på sig (finfrack och converse, tills någon sa till honom att han skulle se ut som en i Tripple&Touch), jag visste hur jag ville ha mitt hår (tjugital). Sen svarade de varken på mail eller telefon på vårt ställe så då la misspeppen sig tung över lägenheten och jag går och muttrar mitt mantra de är bara på semester de är bara på semester de är bara på semester och ignorerar att man inte kan åka på semester under årets viktigaste bröllopssäsong när man äger ett bröllopsställe.

Så får jag ett sms från min mamma där hon säger att hon har hittat en hatt i Köpenhamn till vårt bröllop och att hon känner sig som Norges kronprinsessa. Då kommer peppen igen.

Åh! Sen har vi börjat göra en låtlista. Den heter I DO! Och är uppe sexton komma tre timmars speltid. Stolte mannen har tryckt in en massa 50-talshits, jag en massa 80-talsdans och när Stolte mannen inte är med så lägger jag in eurotechno från 90-talet också.

Jag har gjort det stora misstaget att berätta för folk att nu djävlar ska jag komma i form inför bröllop 2o1o. Detta gör bland annat att Stolte mannen utmanar mig när vi varit ute och druckit öl att göra utfall hela vägen från tunnelbanan - hem, vilket normalt brukar vara en cirka tiominuterspromenad. Och att Finaste drar med mig på en helvetscykeltur på en trasig cykel, där man inte kan sitta ner, utan måste stå och cykla. I går cyklade vi Årsta-Hornstull-Kungsängen-Vasastan-Slussen-Årsta. För er som inte känner Stockholm kan jag berätta att vi cyklade runt hela Stockholms innerstad. Jag stående.

Vårt största problem at the moment är inte lokalen, eftersom vi semesterignorerar den, utan
ett.) vad ska vi heta i efternamn? och
två.) den stora porslinsfrågan.

Ett.) Jag säger att mitt efternamn kommer att dö med mig om jag tar Stolte mannens vardagsefternamn. Han menar att min släkt är så stor att vårt efternamn kommer att överleva och antagligen vara det vanligaste efternamnet år 2100. Jag tycker att hans efternamn är tråkigt och vanligt och förstår inte alls varför han vill ha kvar det. Det är ungefär där vi står. Någon gång i veckan väcker jag honom på morgonen och säger att precis innan han somnade så sa han till mig att han ville ta mitt efternamn. Eller så försöker jag övertala honom på fyllan.

Två.) Det stora porslinproblemet. Han vill göra enkelt och hyra in porslin. Jag tycker att han är tråkig och vill köpa eget på loppis. Jag menar att om vi köper mycket så kan vi pruta. Tänk er vad fint om man har hundra tallrikar och alla är Karl Larssonolika. Stolte mannen håller med, men orkar inte leta förrättstallrik, huvudrättstallrik, efterrättstallrik, bröllopstårtstallrik, kaffefat gånger hundra var. Jag säger att vi har ett år på oss.

Den där om att minnena börjar vakna till liv

Åh, Gud, jag kom precis på att på dansgolvet igår så berättade en bekant till mig att de hade läst min blogg ett tag. Först läste de och läste, läste sen gjorde vi något och jag skrev om det och då fattade de att det var jag. Sen, på dansgolvet, fick jag hälsa på en annan bloggare som jag inte vet vem det var, men han hade ett helt entourage.

Sen gick jag och badade med Erik.

Men det var inte det jag skulle skriva om, det jag skulle skriva om tar vi i ett nytt inlägg (ursäkta, jag tror att jag fortfarande är full).

Den där om att inte klara av att förlora mot sig själv

Stolte mannen frågar mig om mina kompisar hemifrån. Hemifrån Skåne, de som han ska träffa för första gången i sommar. Och jag självklartberättar för honom hur de brukade vara, som de fortfarande är inuti mig fast att det är många år sedan jag vardagsumgicks med dem.

Så kommer vi till andra Jenny. Andra Jenny och jag var de där två tjejerna som hängde alltid alltid, inte helt olika från de där två småtjejerna i filmen De ofrivilliga. Djävligt jobbiga, helt enkelt. Vi gjorde det som alla andra tjejer i fjortonårsåldern gör: blev fulla på tyskutköpt mellanöl från macken samt blandning av whiskey, äppellikör och vin. Tog på oss för korta kjolar. Rakade underhåret, men inte det övre på skallen så att det bara syntes om man hade håret uppsatt. Vi blev våldtagna på valborg och uppkallade på scenen för att sjunga karaoke.

Våra ögon var mest färgat av den sorts erfarenhet och visdom som man får efter att naiviteten körts över och hostar av vägdammet, kvarlämnat, oönskat, i vägrenen. Vi var världsvana. Vi visste allt. Vi stod högt upp på de starkaste klipporna och skrattade åt de andra, de som fortfarande hade sin blåa ögonfärg kvar. Vi slog oss för brösten, som just börjat knoppas, börjat växa med en fart som vi alla oändligt gärna ville hindra på gymnastiklektionerna i skolan, samtidigt som vi inget hellre ville än att ha dem där, ha dem stora och uppnosiga och kunna säga att mina bröst växer i samma takt som mina ögon färgas mörkare!

Vi var bästa vänner.

Vi var så klart för bra vänner. Vi började tävla om allt: vem som var starkast, mest, bäst. Vi brottades fysiskt, verbalt, psykiskt. Vi började mobba varandra istället för andra. Vi stod på de där klipporna och skrek åt varandra att ÄR DET SÅ HÄR DET SKA VARA ATT VARA FJORTON DET ÄR SÅDJÄVLAJOBBIGT VAR SKA VI TA VÄGEN? VI HAR BARA VARANDRA, MEN JAG KAN INTE LEVA MED DIG OCH JAG KAN INTE LEVA UTAN DIG, VARFÖR KAN DU INTE BARA LÅTA MIG VINNA MOT DIG, FÖR JAG KLARAR INTE AV ATT FÖRLORA MOT MIG SJÄLV?

Så vi började hata varandra istället. Vårt kompisgäng valde sida eller valde att inte välja sida och det blev ska du på den festen? Okej, jag säger till andra Jenny att du kommer, så att hon inte kommer. Men vårt lilla samhälle var så himla litet att vi inte fick plats där båda två, kunde inte trippa runt bredvid varandra, så hon valde andra vänner.

Det blev uppochner och vi tassade hat i flera år. Sen började vi på gymnasiet: olika klasser och hon fick barn med någon som hamnade i fängelse, eller jag vet inte men det var det jag hörde och jag flyttade till London och kom hem och en dag sprang vi på varandra, jag med ny kille och hon sa hej i affären och jag pussade henne på kinden: förvånad mer över mig själv, osäkersteltärdetsålätt?såhärdetskavara?. Nu är vi uppvuxna och gör som uppväxna människor gör: lägger till varandra som vänner på Facebook

Den där om att biljetter till Way out West inköpta - inte riktigt check, men snart: check!

Den där om vilka fem det blev till slut

SITTENFELD, CURTIS:AMERICAN WIFE
RAGDE, ANNE B.:VILA PÅ GRÖNA ÄNGAR
NIFFENEGGER, AUDREY:TIDSRESENÄRENS HUSTRU
SWARUP, VIKAS:SLUMDOG MILLIONAIRE S
TRÖMQUIST, LIV:HUNDRA PROCENT FETT
HANSSON, BOB:KÄRLEK, HUR FAN GÖR MAN?
EUGENIDES, JEFFREY:MIDDLESEX
STRAUSS, NEIL:THE DIRT.

Jag tror som tusan på Sittenfeld.

Den där om att det är en axelryckning och en förlust på samma gång

Det är när jag står på dansgolvet jag kommer på det. Efter att ha sett en tjej som vinglar fram genom dansgolvet samtidigt som hon liknar Maggie Gyllenhaal, eller om det är tvärtom: hon liknar Maggie och vinglar fram. Hennes hängsle har halkat ner och hon drar upp det samtidigt som hon röker och har kråsblus.

Jag kommer aldrig mer att ligga med en tjej.

Den där om att nu är det stora problemet vilka av alla tusen böcker jag har på önskelistan jag verkligen ska köpa

Och just det ja! Jag har inte längre köpstopp på böcker, för ska man på charter (Parga) så får man köpa fem böcker. Den har Stolte mannen bestämt.

Jag är väldigt, väldigt lycklig!

Den där om att min pappa är i alla fall starkare än din!

När man sitter och skryter för sitt ex om att man minsann är lyckad trots att han dumpade en, för man ska gifta sig så vill man inte höra att han ska ha barn.

Den där om att hitta känslan

På fredagen ligger vi omslingrade och tittar på ”I taket lyser stjärnorna” och gråter. Jag mot hans bröst och han, sakta ner i kudden. Det blir halt under min kind och jag glider runt och måste snyta mig. Han gråter för att mamman i filmen har cancer och jag gråter för att Jenna i filmen egentligen är jag: sådär var jag när jag var fjorton, exakt så där! Det gjorde så djävla, djävla ont.

På lördagen åker vi runt och tittar på bröllopsslott. Men inga passar. De är för snorkiga eller för slitna eller för många bröllop äger rum där (varje lördag uppbokad hela sommaren) eller så är det för dyrt eller så är det inte rätt känsla.

I bilen, mellan skånefält som ligger i Södermanland säger jag till Stolte mannen att jag bara vill hitta det. Bara köra förbi och säga men här är det ju! Han tar min hand och säger att så går det ju inte till och jag joar. Så är det visst, så har det varit med annat i mitt liv: jag har fått känslan och det är inte förrän jag får känslan som jag blir helt övertygad och säker och utan känslan blir det fel och det kommer att gnaga.

Så när vi har varit på ett ganska så fancy slott och det inte heller är okej, för lokalen är sliten och inte alls mysig så hittar vi vårt ställe. Vi ser kyrkan först och rakt över vägen ligger feststället. Jag hoppar ur bilen innan den stannat och hoppar upp och ner. Springer runt och tittar in genom fönster och skrattar och det är skånefält runt om och raps och ser du fåren?

Det är perfekt. Inte perfektperfekt, som vissa av ställen vi tittat på, utan perfekt för oss.

Och jag är så lycklig att det känns som om jag ska sprängas. Som om jag liksom blir uppblåst i alla kroppsdelar och ska lyfta. Det gör inget att kyrkan har nån ful grön djävla fluffmatta eller att gästerna får åka jättelångt till sitt sovställe eller att vi måste ha catering.

Och jag önskar att jag hade vetat om det här när jag var fjorton, när det gjorde så djävla, djävla ont. Jag önskar att jag hade vetat att i juli 2009 kommer jag vara så förbannat lycklig och att det fixar och ordnar sig så så småningom.

Det går över tills du gifter dig.

Jag älskar mitt ställe.

Den där om att byta tjänst helt plötsligt och flytta upp två våningar

De vill ha snabbmöte med mig inne i den där konferanssalen som man kan se in i och jag bara helvete! de har märkt min bluff, att jag är en bluff, att jag inte alls kan det här, att jag är skitdålig!

Går på skakiga ben in i den där konferanssalen som man kan se in i och där sitter två av mina högsta chefer. Och de undrar om jag är intresserad av en ny tjänst. Skakben blir glada skakben och jag javisst!ar. Nu har jag gått från att vara ansvarig sakkunnig för en avdelning som sysslar med arbetsmarknadspolitik, chef för cirka 70-80 personer till samma sak fast på en annan avdelning med 50 pers som sysslar med svårare saker.

Det är det jag gör om dagarna.

Den där om att vara född på fel årtionde

Jag hade gett mycket för att vara med på den här konserten livelevandes.

Den där om Jenny och ringen på äventyr

Den där om mitt paradis

Han står i köket och skriker till mig att jag måste duka. Jag mhmmmmar utan att egentligen höra vad han säger. Efter ett tag kommer han in och drar mig i stortån. Håller du på med den där sidan nu igen? Jo, det gör jag. Jag har hittat mitt himmelrike, vill ni vara min vän där så hojta till!

Himmelriket