Den där om att jag ibland överträffar mig själv och hela verkligheten
Jo serrni för i år har jag gjort en presentadventskalender åt Stolte mannen. Och eftersom jag inte kunde sluta köpa klappar så öppnade han den först igår (starksås) och den andra idag. Den andra har redan fått sig ett hem i vår stinghylla, next to en bok om Treblinka. Passar sådär.
Jag är så djävla snäll alltså. Fast i svaga stunder så tror jag att jag gillar den här kalendern mer än Stolte mannen.
Åh, herre Gud, vad har vi gjort? Vi har köpt ett hus på landet, det är vad vi har gjort. Från Sveriges största stad till landet som inte ens har någon by-adress utan på Hemnet stod som "landet, landet". Utan kunskap alls och med någon konstig tanke om att min farfar var bonde och min morfar trädgårdsmästare så det borde flyta i blodet.
Stolte mannen: HAN, med vetehår, som får mig att göra saker jag aldrig tidigare trott att jag kunnat. Pojkvännen som blev sambon som blev fästmannen som blev han jag faktiskt gifte mig med (bloggen vi (mest jag) skrev i inför bröllopet hittar ni här).
Fimpen: Bebis född med akut kejsarsnitt den 26 december 2011, tre veckor för tidigt, på grund av havandeskapsförgiftning.
Lillebror: Färdigpluggad i Uppsala, som var inneboende i vår lägenhet, i vardagsrummet. Sökte jobb och egen lägenhet. Bor nu i egen lägenhet, har fått jobb. Hallefuckinglulja!
Bubblan: Får representera bästa vännerna. Vi fnissar som om vi vore fem år igen, när vi ses.
1 kommentar:
Mycket snäll!
Skicka en kommentar