De nya arbetsuppgifterna jag fått sedan jag kom tillbaka från föräldraledigheten gör att jag älskar mitt jobb något så ofantligt mycket. Att känna att jag är precis där jag vill vara där jag ska vara där jag behövs väger tyngre än den där lönen jag borde ha. Så kryper livet lite närmare. Eller motsatsen till livet. För jag sätter mig obekvämt tillrätta mitt emot en man som talar om att ta livet av sig och jag tittar på honom och försöker se förbi och bortom orden. Menar han vad han säger? På riktigt. Och jag frågar honom men han skakar på huvudet. Är bara trött.
Och jag åker på tjänsteresa till Umeå med hans känslor brinnande nära huden och kommer tillbaka och sitter på mitt kontor när min chef knackar på kommer in. Hon säger att det var en som tog livet av sig igår. Inte han, men en annan. En annan finns inte att prata med längre och det blir så väldigt tungt att bära samtidigt som tankarna flyger bumerang. Jag behövs här.
6 kommentarer:
Men va, vad hände? Och med vem framför allt? Förstår ingenting.
Kramkramkram!
Och, känslan av att vara på rätt ställe, hoppas jag hittar den nu när jag ska börja jobba. Det känns så svårt.
Hej! Är nyfiken på vad för utbildning som krävs för att jobba med det du gör? :* hoppas stämningen på jobbet är ok trots det hemska. Kram
Håj, jag lät lite okänslig tror jag. Fruktansvärt att höra vad som hänt förstås. Och hoppas den andra mannen på ditt jobb mår bättre nu.
Usch, även om en vet att en behövs, så är vissa saker tunga att bära.
Kram!
Skicka en kommentar