Den där om ensamtid

Jag vinkar hejdå genom att krama min man längelänge i köket och sniffa mitt barn i nacken. Han luktar samma tvättmedel som jag luktar och jag blir lite besviken över att han inte luktar babybarn, en lukt jag kan dra in i varje por och behålla lagra få att stanna de dagar de ska vara borta. Så åker de och lämnar mig ensam kvar. 

Och hur mycket jag än har pratat om att jag behöver ensamtid så känns det ensamt. Det är inte samma sak att ha ensamtid själv när jag jobbar, jag skulle behövt den här tiden som föräldraledig. Då i januari februari mars april när Fimpen hade kolik och skrek skrek skrek. Hade någon sagt till mig då att jag skulle få flera dagar på raken själv och ensam skulle jag nog gråtit av lycka.

Så jag tar vara på tiden. Jobbar över. Pluggar. Äter mat som inte behöver värmas, mat som min man inte gillar. Tittar på tv-serier som inte han vill se. Sover med mina nagellacksflaskor i sängen. Lyssnar på musik som jag annars inte lyssnar på. På en dålig och knastrig telefonlinje försöker jag och min man få kontakt med det går sådär. Det blir mest vad sa du? och jag hör dig dåligt! Jag köper vad som kan vara världens längsta halsduk och jag får små videos mms:at till mig på min son som vill klappa en hund som inte vill bli klappad.

Jag funderar på att sjukskriva mig och bara få vara hemma en hel dag och plugga ikapp. Sova till tio. Men samvetet bannar mig och jag går till jobbet ändå. Kommer hem till en ensam säng, äter min sallad samtidigt som jag tittar på Teen Mom. Försöker njuta men blir mörkrädd. Ångrar att jag inte sjukskrev mig. Saknar mitt barn. Saknar min man. Målar mina tånaglar röda och blåser på mig med hårfönen, sånt där som jag inte får göra för min man. Och då, när jag får titta på Teen Mom, äta sallad i sängen, måla naglar och hårblåsa, ungefär då är det ganska skönt att få vara ensam ett tag.