Den där om kalla nätter

Så sitter jag på jobbet och ringer runt till olika dagmammor (som jag egentligen borde kalla Familjedaghem, eftersom det är det de heter, men tänker att det kommer ingen att förstå) och när jag pratat med den fjärde så brister alla pinnar och stöttningar som ska hålla mig uppe. Det är lång kö hos alla. Är det helt hopplöst och kört? viskar jag fram och de svarar att helt hopplöst är det ju inte, såklart, det är ju alltid folk som flyttar. Och jag vet att det är helt kört.

Min lilla bebis. Varför vill ingen ta hand om honom? Och jag förstår ju att det inte är så det är, den vettiga delen av mig. Den korkade delen av mig fattar inte alls och tänker att om de bara får träffa min son så kommer de att fatta att han är finast i universum och borde få gå om alla köer i världen. Om de bara fick se honom när han lägger pussel, att han är skitdålig på det. Eller när han skriker DA DA DA med tusen miljoner utropstecken efter sig. Att de borde fatta då. Att de borde ta hand om honom.

Och egentligen tänkte jag blogga om när jag först flyttade till Stockholm, om hur höga klackar jag hade och om hur det lät när jag gick med dem genom tomma gator kalla nätter. Men det där har ingen betydelse, för allt som får plats i mitt huvud just nu är att Fimpen är förskole-hemlös i januari.