Det är i juni och tjugohundranio. Jag har lovat att inte kompromissa med någon. Inte med honom inte med mig. Och det är så jävla svårt men jag tänker att det är dags nu, det är dags för den stora kärleken i mitt liv och jag är fjäderlätt dunderförälskad i honom, men jag tänker inte kompromissa.
Jag vaknar av att han ringer. Klockan visar lilla visaren mellan ett och två och storvisaren på sexan. Tänker inte igen djävla helvete!, när hans kvitterröst möter mig på andra sidan. Han kommer hem och fullpussar mig på låret och berättar att han har köpt en hamburgarbuffe till mig. En av varje hamburgare de hade på Mc Donald's. Trehundra kronor kostade det. Mc Feast, för det gillar du bäst, min lilla baby. Jag mumlar att även om han haft firmafest och är ledig imorgon ska jag upp sex som alla andra dagar.
Så han sätter sig med benen i kors i vardagsrummet äter hamburgerbuffe och lyssnar på you tubeklipp. Kommer in och pussar mig då och då. Jag ligger i sovrummet och gråter, för är det så här vi ska ha det? Är det så här vi har det? Är ensammast i världen.
Sista gången jag tittar på klockan är den fem och Stolte mannen ligger bredvid mig och snarkar.
På morgonen: går upp och duschar bort tröttögon. Pussar honom på foten och sätter på musik högt för att hämnas. Gråter när jag går ut genom dörren, han bakisser mig och springer ut i bara kalsonger i trapphuset säger det här är inte vi, så här fungerar inte vi, vi gråter inte ensamma.
Sitter i möte halva dagen och den andra halvan utbildar jag personal och mellan de där halva dagarna så mailar jag ett mail till honom och säger att vi måste prata när vi kommer hem.
Rasar in genom hemmadörr och trillar in i en famn. Jag gråter och säger att jag vill inte ha det så här längre och han allvarlighetsnickar och jag gråter svartmascara mot hans axel. Säger det som sårar mest: jag kan inte skaffa barn med dig om du kommer hem så där full. Lite full är okej. Full när jag är med är okej. Men komma hem stökfull är inte okej. Inga barn då. Han tittar ner i marken och jag gråter lite till. Jag tänker att det är nu det kommer att ta slut. Mannen jag ska gifta mig med. Min älskling. Mitt livs kärlek. Nu är det slut.
4 kommentarer:
Som så ofta över vad du skriver sitter jag och gråter. För det kändes just så där, men för oss tog det slut. Efter allt för många år, och allt för mycket gråt. Sedan när gråten tagit slut och allt som fanns kvar var en stor likgiltighet. Tack för att du skriver så fint, om någonting så svårt. Tack för vad du får mig att känna
//anna
Åh! Nu gråter jag.
Jag tittar in här lite då och då och ofta får jag tårar i ögonen.
Jag kan relatera till mycket du skriver för din blogg är som allas värld, inte fylld med innehållslös shopping, inredning och fest. Utan på riktigt.
Du skriver verkligen fantastiskt bra.
Kan bara hålla med övriga inlägg.
Skicka en kommentar