Den där om att ha bestämt sig

Efter mycket fram och tillbaka och fram igen och tillbaka ännu en gång så har jag bestämt mig. Det blir inget avslut av bloggen just nu, däremot en liten paus. Ta hand om er, fina vänner, så ses vi i framtiden. 

Den där om 2013

2012. Ett sånt jävla år. Politiskt var det ett jävla skitår. Privat var det ganska kämpigt. Jag har ingen aning om vad som hände inom musikvärlden, på klubbscenen, var det har varit tufft att gå ut, vilken restaurang som är too die for. Jag har rest en del. Inte skaffat så mycket nya vänner, men kommit närmare de jag har och tappat bort tre som var väldigt nära. Jag och Stolte mannen har nog aldrig kämpat så mycket med vår relation tidigare, men jag förväntade mig inte heller något annat. Det mesta handlade om Fimpen. 

I början av 2012 ville jag att följande skulle hända. Det som är fetstilat är det som faktiskt hände:

Duscha och klä på mig även om jag är mammaledig, inte slappa runt i svettkläder. Gå ut varje dag (med undantag vid sjukdom/snöstorm). Stressa mindre. Sova hellre än städa. Sola och inte tänka att det är säkert sol imorgon också! Sluta baka för att man nog borde, eftersom jag tycker det är svintråkigt och ingen i familjen äter kakor. Springa en mil. SPRINGA EN MIL! Resa med mitt barn och inte vara mesförälder. Laga min cykel. Skaffa Skype som fungerar. Hänga mer på stan. Ta vara på min "ledighet". Kicka arsle på jobbet när jag kommer tillbaka. Köpa snygga sommarskor. Säga till din man att du älskar honom, men inte så det blir en vardagsgrej, utan när det verkligen behövs. Göra knipövningar. Hitta ett bra brunchställe i Stockholm. Låta mina föräldrar komma och hälsa på ofta fast att det kanske ibland känns som för ofta. Älska mig själv lite mer än jag gjorde 2011.

2013, så här vill jag att du ska bli:

Börja heja på ett lag i damallsvenskan i fotboll. Gå på finalen i fotbolls-EM i sommar. Träffa Lisa. Inte byta jobb. Ta ut min examen. Springa en mil. Åka till Argentina och Edinburgh. Sluta vara sur på hur Downton Abbey slutade den här säsongen. Inte spontanköpa ett hus. Fortsätta kämpa för jämställdhet och jämlikhet. Inte automatiskt vara den som går ner i arbetstid och/eller vabbar. Inte städa om inte min man inte gör det. Umgås mer med mina vänner. Inte jobba så mycket övertid. Ha tålamod med min son. Klia min man på ryggen mer. Fixa klart/ringa hantverkaren som fixar klart badrummet. Inte ha trasiga strumpbyxor på mig. Inte enbart skriva statusuppdateringar på Facebook som handlar om mitt hat mot SD. Klippa håret oftare. Läsa mycket mer. Festa mer. Dricka mer alkohol. Sockerdetoxa. Anmäla mig till Tjejmilen. Springa Tjejmilen. Inte slarva med tandtråden. Inte snåla när vi köper julgran, så att alla barren trillar av efter en dag. Klippa page. Heter det page? Vill jag ha page? Inte klippa min lugg, utan låta den växa ut. Testa Glossybox. Inte lyssna på någon podcast av fåniga män eller kvinnor, bara för att alla andra gör det, utan lyssna på det jag faktiskt vill lyssna på.  Sluta tjata om hur grabbiga Fredrik och Filip är och bara acceptera att det finns sådana fenomen och att folk faktiskt verkar gilla dem. Fatta hur jag lägger in en ljudbok i min telefon utan att den spelas upp på random.  Fortsätta tycka att hen är ett vettigt ord (det är som ordet förälder. Du är fortfarande mamma även om du är förälder, precis som du är hon även om du också är en hen, ordet är bara till för att förenkla). Kanske till och med slå till med att ta körkort.  

Den där om ett år

Hej min älskade Fimpen,

vet du? För några dagar sedan fyllde du ett helt år, tolv månader. 365 dagar 8760 timmar. Du kan nu gå några steg, även om du inte är speciellt intresserad av det. Du har fått dina första vinterskor och vantar som trillar av hela tiden. Du klappar dina händer, gärna när du är jättetrött. Du vinkar åt folk och är inte längre särskilt blyg, om de du möter inte är män som är väldigt långa och stora. Du älskar att klättra i trappor och upp på saker, till exempel upp i soffan och upp på bord. Du är väldigt lång och når nu upp på vår spis och upp till saker som står på bordet. 

Du äter fortfarande allt du hittar på golvet men ger det till oss om vi ber dig att få det. Du kan säga mamma och pappa. Hej och katt. Du kan låta som en hund och som en katt. Du förstår ganska mycket och kommer när vi ber dig. Du förstår när du gör något du inte får och ofta sitter du och leker för sig själv och skrattar åt dina egna skämt. 

En sån resa vi har haft, min lilla älskling. Jag försöker inte vara den bästa mamman i hela världen, för det tror jag inte att du behöver och jag tror inte att jag skulle klara av att vara det heller. Jag måste få vara mig själv och vara ifrån dig lite då och då. Du ska snart börja förskolan, i januari. Vi har fått plats till dig och är så himla nervösa för att du inte ska trivas.

Tiden med dig har varit ett helvete. Tiden med dig har varit som i himmelen. Jag lovade mig själv och din far att förbli den jag var innan du kom och det tycker jag att jag har klarat av. Samtidigt som mitt liv inte har förändrats speciellt mycket har mitt liv ändrats monumentalt. Jag har ibland varit egoistisk och försökt stjäla sovmornar från din far. Jag har släpat med dig på event och på stan. Jag har svurit över dig och med dig. Förvånats över att folk inte stannat på gatan när de går förbi för att du är så fantastiskt fin. 

Somliga saker blev inte alls så som jag trodde. Som att mina föräldrar inte kan ta hand om dig för att de är för fysiskt trötta. Jag trodde att det skulle vara att bara lämna över dig och så kunde jag få sova en extra timme. Men då, de första månaderna när du hade kolik och jag gick ner så mycket i vikt för att jag var tvungen att gå och bära på dig hela tiden, då orkade inte mina föräldrar med. 

Somliga saker blev bättre än jag trodde. Som att du redan nu verkar ha humor och kan skämta på ditt bebissätt. Som att du växt in i min och din fars relation och blivit en del av den, en bit som passar in. Du delar vårt liv och skrattar åt det som vi skrattar åt. Gillar maten vi äter. 

Du får mig att vilja skaffa fler barn. Små syskon som ska följa dig som du ska leda. Som ska ta din hand och säga du, Fimpen, du är min storebror. Lika hissnande som det är att jag är din mamma är det att du kanske kan få bli storebror.  Dig ska jag känna hela livet. Jag kommer alltid att vara din mamma.  Dig ska jag vara med och tänka på hela mitt liv. Dig ska jag älska resten av mitt liv.

Den där om vad jag skulle vilja berätta

Det är väldigt ensamt utan er. Det känns som om vi har gjort slut och bestämt att vi inte ska höras på ett tag, alternativt aldrig mer. Hur avslutas en relation som gillats?

Det finns så mycket jag vill berätta för er. Om vår julgran och gubben som sålde den. Om att en av mina bästa vänner är gravid och en annan nyförlovad och att det gör mig så himla glad. Om att vi fått förskoleplats men att den ligger så himla långt bort och har 131 barn som går där redan. Om att en av mina kunder på jobbet en dag bröt ihop fullständigt och grät framför mig medan jag klappade henne på axeln och fick tvinga mig själv att själv inte börja gråta. Om en annan kund som ingen tagit tag i någonsin trots att han i nian hade 75% frånvaro och att jag nu kopplat in psykolog som tror att han har Aspergers syndrom och att det skrämmer mig lite för jag tycker att vissa av hans personlighetsdrag stämmer överens med mina.

Jag vill berätta om när jag hörde om den där skolskjutningen ni vet. Om att en av lärarna, en ung, gömde alla sina barn i garderober och sen gick för att möta killen som sköt. Att jag började panikgråta när jag läste det och att det kändes som om jag i mitt huvud tog över hennes tankar. Vad hon tänkte. Dödsångesten. Hon måste ha vetat att hon skulle dö. Att gömma små barn för att sedan gå och skydda dem genom att dö själv.

Jag vill berätta om min höst där jag har hoppat in i jobbet utan att andas och ibland kommer upp till ytan och mår så jävla dåligt över det jag ser dagligen att jag inte vet hur jag ska klara av det och samtidigt som jag tänker det så tar jag ett djupt andetag och dyker ner igen. Om kvällar när jag kommer hem till min lilla familj och de blir mitt allt och jag får lukta i pojknackar och blir smekt av manshänder. Dragen i håret av barnhänder. Klappad i nacken av en trött Stolte mannenshand som sträckt sig från andra sidan soffan.

Jag skulle vilja säga att jag känner mig fånig som klagade på få kommentarer och sen fick enorm respons. Om hur ni rör berör förför mig. Hur jag inte vet hur jag skulle klara mig utan er. Det känns som om det gått tre veckor. Det har gått fem dagar.

Om det skulle jag vilja berätta. 

Den där om att sluta på topp

När jag började skriva den här bloggen var jag mitt i ett förhållandehaveri som fortfarande är något av det svåraste jag har gått genom. Vi hade rott vår jolle rakt ut i ett ishav och sen tappat bort oss själva kanske mer än varandra. Jag visste inte vem jag var, vad jag var och var jag skulle. Jag hade växt ihop med den här personen så mycket att jag inte visste var jag började och slutade. Jag visste inte var mitt jag var. Det var han som tyckte att jag skulle starta en blogg eftersom jag ändå alltid skrev, så det gjorde jag. 

Efter det där ishavet höll jag på att drunkna. Samtidigt som jag kämpade mig genom det där ishavet så flyttade jag till Stockholm. Jag satt i ett fönster och tittade ut undrade vem jag var och den där människan som var mitt andra jag träffade en annan och flyttade ihop med henne på dagen när vi skulle ha varit ihop i fyra år. Jag flydde till Mexiko och gifte mig med en annan. Provade alla droger jag kunde komma över. Gjorde allt det som alla varnade mig för att inte göra.

Jag flyttade tillbaka till Studentstaden dammsög upp min vigselring och låg runt som aldrig förr. Festade  och sprang flera mil i veckan. Första dagen i skolan kom en av mina klasskompisar in i klassrummet och ni vet ett sånt där flygplan som ibland flyger omkring på himmelen med en textremsa med reklam efter sig? I mitt huvud fanns det bara plats för det där flygplanet och på den där textremsan stod det att det här var killen som jag skulle leva med resten av mitt liv.

Så jag började jaga den här killen men fortsatte med att ligga runt med andra. Flyttade till Stockholm och det samma gjorde den där killen som då kallades klassragget men som skulle få namnet Stolte mannen. Vi flyttade upp och blev ihop och flyttade ihop och bråkade och blev sams och vi var en jävla motorväg tillsammans. Vi var blommorna vid sidan av motorvägen. Vi var världen. 

Han friade och jag svarade aldrig ja med munnen men jag svarade ja med resten av hela mitt jag. Vi gifte oss och vi drog på smekmånad. Vi köpte lägenhet och gjorde ett barn. Fimpen kom med buller och bång och nästan allt handlade om Fimpen och bara Fimpen. Jag är så himla kär i min familj.

Somliga säger att det är på topp som det ska slutas. Jag säger att jag är på min topp nu. I flera veckor har det grott i mig, att det här kanske är slutet på bloggresan. Bloggkommentarerna har sinat. Och jag vet att ni läser, för det ser jag på statistiken, men jag antar att det här med att kommentera har förändrats och att internet snart kommer att räknas som gammelmedia. Men jag behöver det, jag går igång på det. Bland de kommentarer jag får har de taskiga börjat öka. Trollen kryper fram ur skogen. När var femte kommentar handlar om att jag blir oavsiktiligt eller avsiktiligt missförstådd, att jag gör fel, är fel då blir det inte kul längre. Jag kanske behöver det, vad vet jag, jag kanske är fel och gör fel, det kanske är därför. Men det känns inte så i mig. Jag kanske bara borde stänga av kommentarsfunktionen så få de som verkligen vill något maila mig.

Detta plus att mitt nuvarande jobb är extremt krävande psykiskt, så krävande att min arbetsgrupp regelbundet går på gemensam terapi för att få gråta av oss samt att jag nu har en familj att ta hand om gör att tankarna har börjat dyka upp. Är det värt det?

Plus att all den energi jag lägger här kanske borde läggas på att skriva en bok?

Men vem skulle jag vara utan bloggen? Skulle det innebära att jag skulle sluta läsa bloggar också? I förrgår var jag helt säker på att jag skulle sluta. Igår hade jag hundra blogginlägg i huvudet och visste inte var jag skulle göra av dem om jag inte skrev dem. Så det är där jag är idag. Jag är tillbaka på det där ishavet, den här gången med min blogg och jag vet inte längre vad jag vill. Eller jag vet vad jag vill, men jag vet inte om det är värt det. Och det är så märkligt allt det här för under hela den här resan, under de här sju åren, så har jag hela tiden varit övertygad om att jag kommer att blogga tills jag dör. 

Den där om gråt på telefonsvararen

Jag har ett missat samtal på telefonen när jag har dammsugit och på telefonsvaren gråter han.

Jag har varit borta ganska mycket från min man och mitt barn på sista tiden. Det har varit kompisdejt och träning och tjänsteresa till Umeå. Det har varit julbord med jobbet och jobba över på jobbet och jobba åtta till fem på jobbet och konferens med jobbet. Så när jag åker över till Storbritannien på semester blir det för mycket. Stolte mannen sätter sig på tvären och hasplar med tre årsstämma att jag vill med! Och jag förstår honom för mitt behov av att komma hemifrån är stillat jämfört med när jag var föräldraledig, men han. Han är hemma tjugofyrasju.

Så han hastbeställer en flygbiljett till sin bror i London och åker med en tredje bror och de sitter i guldloungen på Arlanda och flottar sig innan de drar vidare. 

Så har jag ett missat samtal på telefonen när jag har dammsugit och på telefonsvararen gråter han. Jag ringer upp och sätter på högtalartelefonen så att han kan höra Fimpen som dadada:ar i bakgrunden och han börjar gråta igen. Han saknar oss förfärligt, säger han. Jag svarar att äh, ha kul nu, du är ju bara bakis. Eller fortfarande full. Och han vet ju också att det är så. Att hans kombinerade bakfylla/fylla och pappakänslor svämmade över. Han säger att han aldrig ska åka från oss igen och jag säger okej och tänker på att om ett år, ungefär, då ska vi åka från Fimpen på vår långa drömresa. Och jag undrar hur vi ska klara av det. 

Hög på julklappar

Är det bara jag som får en extrem jävla kick av att handla julklappar? Jag sitter och fånler och klickar på nätet och köper för dyra saker, men skiter i det för hallå! kombinationen spendera pengar + göra någon glad = finns inget bättre.

 

Detta satt jag precis och fånlog åt att jag köpte åt min karl. Älskar att köpa julklappar åt honom, antagligen mer än jag tycker om att köpa presenter till någon annan.

Den där om att vi ägnat halva dagen med att ta julkortsbilder

Den där om elva månader

Hej Fimpen,

Snart är du ett år, fast inte ännu för du har precis fyllt elva månader och tagit dina första steg (som du passade på att ta när jag var på resa och därför inte fick se). Du verkar dock inte speciellt intresserad av att gå, så jag vet inte om du kommer att göra det något mer.

Du sover hela nätter, från ungefär sju – åtta till fem. Det där vi bestämde, att du skulle sova lite längre än så, det har du inte riktigt följt. Du vaknar till någon gång på natten och sätter dig upp och tittar svinsurt på mig från din spjälsäng. Jag snubblar då bort, hämtar över dig till vår säng och så sover vi vidare. Ska jag vara ärlig så minns jag vissa gånger inte att jag hämtat dig.

Du är oftast glad. Du har inget ha-begär. Tar vi någon sak ifrån dig så bryr du dig inte. Ofta vill du bli buren och blir du inte det kan du få ett litet utbrott. Du har börjat få sådana där treårsutbrott när du slänger dig raklång på magen på golvet och tjurar. Det är jättesött och då skrattar jag åt dig. Ibland ramlar du till och ligger raklång på rygg istället. Som en liten skalbagge. Det är också kul, för du kan ju vända på dig, men det verkar som om du glömmer bort det i de här ögonblicken.

Du börjar bli lite mindre blyg nu. Folk kan titta på dig utan att du börjar gråta. Det känns så himla skönt och på lördag så ska du få träffa min kompis Jennies tvillingsöner. Det var längesedan du träffade ett barn nu, du har mest hängt med din far samt en katt och en hund som är din farmor och farfars och som du älskar djupt.

Du är världens världens finaste. Du har snelugg och allvarliga ögon. Du har utåtnavel och är jättelång (når upp till tredje hyllan redan). Du är tio centimeter längre än din morbror var när han var ett år och du väger tre kilo mindre än han gjorde. Du har bara två tänder och när du ler och andas in samtidigt så ser du ut som ett troll. Du härmar det vi gör och när du var hemma hos din farfar för en vecka sedan såg du honom lyfta in ved i den öppna spisen. Du hämtade då ett vedträ och la framför spisen, som du sett att han gjort. Du pratar inte än, vad vi vet men när jag var borta så hade du varit ledsen och ropat mamamamamama. Vi vet inte om du vet att jag är mamamamamama, men det är lite fint att låtsas det.

Dig ska jag känna hela livet. Jag kommer alltid att vara din mamma. Dig ska jag vara med och tänka på hela mitt liv. Dig ska jag älska resten av mitt liv.

Den där om att lämna och komma tillbaka

De hoppar av tunnelbanan jag står på. Min resväska står vid mina fötter och mina händer jagar varandra framför min mage. Jag börjar gråta och händerna slutar att jaga varandra och torkar istället bort tårar från min kind. Min son har petat mig i näsan precis och nu står de utanför en tunnelbanedörr som stängs. Jag tänker aldrig mer ska jag lämna er igen.

Jag fnittrar med några av mina bästa kompisar och säger det här måste vi göra om och har redan glömt bort att jag aldrig mer ska lämna min familj.

Planet landar försenat i ett snöstormigt Sverige. Jag sätter mig i en buss som aldrig kommer fram. Byter till en taxi som aldrig kommer fram. Klockan är runt fyra på morgonen när jag smyger in i trötta sovandetag. Klappar min lilla kärlek över kinden och lägger mig som en sån där äcklig amerikansk hamburgerost på min stora kärlek.

Den där om Cambridge

Vi kommer fram med tåget och trillar in i Inte skyldigs kramkalas. Hon verkar så världsvan så äh, jag brukar ta taxi så kolla till höger där är Kings Collage. Som om hon bott här alltid för evigt. Fast samtidigt samma samma som alltid samma samma som när hon lämnade. Eller inte lämnade, som när hon flyttade. 

Det blir så tydligt när jag och Egon är där och hälsar på, att den här kärleksrelationen är äkta och på riktigt. Vi älskar varandra. Jag ligger med huvudet mot väggen och med Inte Skyldig bakom mig och vi vi snubbelskrattar och tvåsover i hennes hunratjugisäng samtidigt som Egon sover i salongen och vi Facebookchattar mellan rummen för att vi inte orkar resa på oss eller ropa. 

Cambridge är svinkallt. Minus två en dag som känns som minus tolv med vind från sidan. Vi går och huttrar och svär och värmer oss i varannan butik och tittar på böcker i all oändlighet och på massor av fina hus byggnader skolor universitet gågator trånga gränder. Det är fint. Så fantastiskt fint. Vill bo här-fint. Och vi bestämmer på stående fot att vi måste få komma tillbaka. Cambridge. En sån stad som du vill ta med din familj och visa. Samtidigt som du vill hålla den hemlig och inte låta någon annan få ta del av för att det ska få vara en egen liten pärlhemlighet.