Den där om ett brev

Hej Fimpen,

 

jag hade inte tänkt skriva till dig på ett tag. Nästa brev skulle egentligen komma i juni när du blir ett och ett halvt (eller arton månader som proffsen säger, men let's face it: jag är inget proffs och var tvungen att dubbelräkna på fingrarna innan jag kom fram till att ett år och sex månader faktiskt är 18 månader).

 

Jag skriver till dig i dag för att du är inne i en (för mig) fin period och att jag behöver komma ihåg det här vid ett senare tillfälle, när du inte längre är lika fin. Du vaknar fortfarande klockan fem på morgonen, och vi har slutat hoppas på att det är en väldigt lång fas. Du är morgonpigg, helt enkelt. Det är inte det som är det fina. Det fina är allt det andra. Att du förstår vad vi säger. Att du är lite som en hund som går att säga kommando till så gör du det. Klappa händerna! Titta lampan! High five! Sitt! Hämta bollen! Fy, inte röra! Det är fint. Fint är också att du börjat dansa till "bra" musik (det där med bra är relativt och en smaksak), visar att du gillar både mig och din pappa, klättrar upp på allt du kommer upp på och är ett relativt lydigt barn. Eller okej, ett mycket lydigt barn. Det räcker att säga till dig en gång, så lyder du. Vi har olika akta!-skalor: AJAJ! är för sånt du verkligen inte får röra (öppen eld, vägguttag), nej för sånt som kan gå sönder (min kamera) och försiktig för sånt som kan gå sönder, men som du får röra försiktigt (diverse katter).

 

Du är väldigt försiktig och pysslar ofta själv. Du kan sitta tyst och titta i en bok en lång stund eller försöka få olika saker att passa ihop. Du gillar inte din förskola alls och det gör så jävla ont i mig när jag tänker på att pedagogerna nästan aldrig ser dig le. Du och din pappa är det finaste jag äger. Vi kanske är lite tjuriga ibland, men det är oftast för att du vaknar vid fem. Så du, önskan inför framtiden? Sovmorgon!

 

Tack på förhand,

 

din mamma.