01 april 2013

Den där om att lyda

AnonymLea sa...

Alskar dessa brev, du skriver fantastiskt. Daremot har jag supersvart for ordet "lydig" och att anvanda det nar en talar om barn, vill vi verkligen ha barn som alltid lyder? Lydiga manniskor ar bland det farligaste som finns, faktiskt.

Inte tankt som kritik, men mer som en reflektion.

Hej Lea,
du har såklart rätt. Självklart. Jag vill att mitt barn ska stå på barrikaderna och jag tänker stå där bredvid honom. Jag vill att han ska skrika sitt högsta. Jag vill att han ska ringa hem till mig med andan i halsen och vet du vad vi gjorde idag mamma? Vi var direkt olydiga, vi, vi fick politikerna att lyssna! Jag vill att han ska lyssna med respekt på vad andra säger, men våga skaka på huvudet om han inte håller med och säga att vet du? Så där tycker inte jag. Jag vill att han ska räcka upp handen i klassrummet och ifrågasätta ifrågaställa fråga och undra. Jag vill inte sitta på kvartsamtal, som mina föräldrar fick göra, och höra att deras barn borde räcka upp handen mer. Höras mer. Jag vill att han ska föra ett jävla liv där ett jävla liv behöver föras.
 
Så, ja, självklart har du rätt.

2 kommentarer:

Lea sa...

Det var det jag tänkte. Förlåt om det uppfattades som kritik för det var verkligen inte min mening, är bara intresserad av barn och pedagogik och min mamma jobbar med att föreläsa kring det, och just begreppet "lydnad" har vi pratat mycket om. Gillar din blogg mycket!

Jenny sa...

Tog det inte som kritik, tog det som... en tanke. En bra tanke!