Den där om fredagskvällen

Vi växte upp tillsammans, alla vi. Vi växte upp tillsammans som syskon och badade tillsammans i det väggfasta badkaret, även om det blev trångt som faen, slagsmål om duschslangen och små armar och armbågar som stacks in i närliggande revben. De som för tillfället var yngst skyddades till varje pris och vartannat år, eller så där, föddes det en ny, yngre, att skydda från tvål i ögonen och den nu näst yngsta flyttades ner på skyddaskalan. Jag var äldst. Den som beskyddade och bredde ut mina vingar över de andra, utan egentligen känna något större tålamod.

Nakna kroppar som gnuggades mot varandra och barnhänder som tvättade varandras hår med fast, vit tvål köpt i flerpack på ICA, så att håret senare, när det torkade, blev torrt och trassligt, som det gräs farfar brände upp på fälten.

En kväll hade han lagat mat åt oss. Vi satt, ett helt gäng, i kökssoffan och på stolar och jag vet inte var hon hade tagit vägen, men det var bara vi och han. Han hade bränt maten och redan som nioåring, eller så, kunde jag skilja på om han var full eller nykter. Det var något som låg i luften, en stämning, något att ta på, ett ständigt döljande av beteende, rörelser, språk. Han skärpte sig mer, rörelserna blev långsammare, mer koncentrerade, men ändå hafsiga, hetsiga. Språket blev tydligare, mer ansträngt. Han fick inte lov att supa när hon inte var hemma, det var regel nummer ett, uttalad i hetsiga diskussioner innan de kröp ner tillsammans om lördagskvällarna. Och han lovade självklart inte! Men ibland är självklart inte svårt att leva upp till och lyda och lite skadar väl inte, ingen? Han fick inte vara onykter när sju små barnansikten satt med Svintohår, sin kusins strumpor och någon annans mössa och tittade upp mot honom, uppfodrande, som hungriga fågelungar.

Den där kvällen tror jag att jag kan ha varit niotio. Han ställde fram fiskpinnarna, med den mest brända sidan neråt. Kokt potatis, så där kokt att den börjat bli potatismjölig längst ut och går sönder när man sätter en gaffel i den. Smält smör. Hans paradrätt. Hans enda rätt. Fredagarna alltid upplagda på samma sätt, som i alla familjer, som om någon stöpt dem ur samma, lika form. Samma sätt hos dem, hela somrarna, när solen alltid sken. Fiskpinnar och potatis. Ibland ärtor, odlade och snodda från grannens fält. Alltid smörsås, som om smällt smör skulle vara sås. Någon gång kunde han variera sig och steka de där större fiskpinnarna, de som känns lite lyxigare. Varför ändra på ett vinnande koncept?

Sen chips i små skålar, framför någon dålig tvunderhållning. Jag alltid på samma ställe, tog en soffkudde och lade mig på golvet, under bordet med någon av de mindre slumrandes i min armhåla. Under min vinge. De andra uppkrupna i soffor och halvsovandes huller om buller. Jag kan inte minnas att vi någonsin tittade på barnprogram eller barnfilmer, förutom Pippi på de sju haven, utan det var mest en massa cowboyfilmer där hororna blev våldtagna på höskullar och redan där och då fick vi vår sexualkunskapsutbildning: ligg aldrig med en cowboy.

Den där kvällen ramlade han till och några potatisar trillade ut på bordet. Han satte sig bredvid en av mellanbarnen och lutade huvudet i handen och somnade till efter att ha sett till att alla fått mat. Jag var bestämd och orädd och hade näsan i vädret redan då och jag dunkade ner min lilla nioellertioårshand i bordet så att porslinet skallrade och mjölken skvätte och skrek att nu får det vara nog! Han vaknade till och tittade storögt på mig och försökte fästa blicken, medan min lilla mun rabblade upp haranger av skällsord, utsprutande som gevärseld. Pom! Pom! Pom!

Han började gråta.

Stora, vuxna tårar trillade ner i maten, vätte potatisen. De andra, ganska vana vid bråk, inte lika vana vid tårar, satt med gapande munnar och tittade på honom. Små bitar av potatis, fisk och förvåning lyste ut ur deras munnar. Han gick från bordet och upp till deras säng. Jag började äta igen och de andra svalde det de hade i munnen. Små bitar av bränd fisk, det där panerade ytterhöljet, lämnades i hörn som inte fanns på de runda tallrikarna. Små händer sträckte sig efter chipspåsar, placerade högt upp i skåpen, på godishyllan. Små fingrar tryckte in en vhs med cowboysex. Små magar guppade av fniss när cowboyen hade sex med horan. Små ögon blinkade mer och mer ofta tills de behölls stängda.

Efter den kvällen dröjde det nio år innan jag såg honom gråta nästa gång. Det var dagen då hon dog.

Den där om tjugifyratimmarsdejten

Jagklararinteavattinteskrivaomhonom!

Gah.

Jisses.

Rött ända ut i fingertopparna och det droppar känslor från alla vrår och jag torkar och torkar, men överallt där jag tittar och känner är det fluffigt och rosa och himmel och pannkaka och vi klarade av vår första tjugifyratimmarsdejt i måndagstisdags, när vi firade att jag klarat av att ha en vit vecka genom att supa oss fulla i parken och äta makrill, gräs över hela ryggen som borstades bort innan vi träffade hans vänner på Snotty och jag armbågade Fares på näsan. På vägen hem berättade han att vänner frågat om det var på allvar nu och jag frågade vad han hade sagt, men han ville inte svara. För så djävla irriterande är han, att han berättar att de frågat, men inte vad han svarat. Tog omvägar och ut på motorväg, körde runt och försökte villa bort mig när han svarade.

Tjugifyratimmarsdejt och hålla handen första gången ute på stan. Är ingen hålla handtjej. Och publikt? Oj. Det är förbannat jobbigt när killar tar ens hand och man måste låtsas klia sig på näsan, eller ta upp en cigarett för att slippa handen. Men min hand är hans att hållas. Med hans hand om min kan jag röka och bära väskan med samma hand.

På klippan dagen efter men du vill ju inte ha barn? Och jag log och svarade att nu är det annorlunda, det är ju bara när jag inte har pojkvän som jag låtsas som att jag inte vill. Kom på vad jag sagt och var tvungen att sätta mig med ryggen mot och rodna i några minuter. Pv-ordet. Spontanutkastat och jag som aldrig rodnar. Prat om att vi nu är vuxna, om Pride och om att Hammarby idag möter Malmö, på Söderstadion, och om ett av mina ex som spelar i Malmö.

En annan diskussion, som blev ganska het från min sida, där han erkände att han inte skulle bli lika upprörd om jag skulle ligga med en tjej som med en kille. Två olika grader på Helvetet. Jag blev sur och sa att det var en samhällssyn som nedvärderade lesbisk kärlek. Att två tjejer som är med varanda inte betyder lika mycket. Som om det bara skulle vara på skoj, inte allvar, inga kön, sånt som tjejer gör.

Och det här inlägget försvinner kanske snart, som de flesta andra om honom. Vill inte hänga ut honom här, för det känns inte rätt. Samtidigt som jag vill berätta för hela världen att nu har jag träffat den finaste som finns.

Den där om håret

Jag och mitt hår har alltid haft en ganska så harmonisk relation, till skillnad från min relation till mina ögonbryn. Jag bestämmer och håret lyder. Möjligtvis någon gång att det kommer in i en trotsåldersdag, sätter sig tjurigt på tvären som en ålderdomshemstant och skriker no way, José!, men oftast är det lent, fint och tuktat.

Men. Men! För några månader sen klippte jag av cirka 30 centimeter av det och nu djävlar har vår kärleksrelation gått över till någon slags medelåldersskilsmässa. Jag bönar, det strejkar. Jag plattar, det muttrar. Jag klappar, drar, trycker, det vänder icke andra kinden till.

Jag ser ut som en fransk sjuåring under Andra världskriget. Inbillar jag mig. En sån där unge som blev hemmaklippt av mamman, och hon hade inte riktigt tid, utan klippte lite på måfå. En sån där fransk sjuåring som sprang runt i gränder och spottade på katter och snodde bröd. Ingen brydde sig om hår, för det var krig.

Mitt hår är lockigt och stort och obestämt och inte alls sådär sofistikerat som jag vill (trettiotalsfransyska, morgonrock, rökandes, barfota, jobbar på bordell).

Vi ska snart på äktenskapsrådgivning. På rådgivningen kommer håret att uppföra sig och visa sig från sin bästa sida. Jag vet det. Min skitsöta frisör kommer skälla på mig för att jag inte inpackar och allt kommer vändas mot mig. Håret kommer skvallra om att jag påstår att det är en sjuårig horunge och inte en trettiotalskvalitetsvåp. Djävla hår.

För övrigt vet jag inte riktigt vad jag tänkte på när jag tog på mig så här mycket jobb. Idag är det elfte dagen på rad jag jobbar och har åtta kvar. Facket någon? Jag vaknar, går till jobb, sitter och spänner käkarna, pratar lite spanska, lite engelska, går och dricker vin eller öl med folk, hem och däckar. Ibland hinner jag inte ens hem innan jag somnar.

Den där om tvåtusentrettiotvå

Thomas Lunderquist skriver idag en artikel om Vitkines bok "La Tentation de la défaite" (ugefär "Nederlagets lockelse") i SvD. En framtidsversion, en framtidsvision om tvåtusenåtta och framåt. USA lämnar Irak och Afghanistan efter ett attentat mot den amerikanska militärbasen i Falluja, och ombildar sin politik till "USA i USA" och
"Med USA:s tillbakadragande från världsscenen lämnas Europa ensamt mot en expansionistisk arabvärld som lierar sig i ett nytt, 15oo år bakåtsträvande kalifat; en union av islamistiska stater förenade under Koranen som konstitution som plötsligt utgör en stor och skrämmande fanatisk militärmakt. En bombvåg drabbar Europas huvudstäder /.../ Inget land vågar förespråka en hård kurs mot kalifatet och därmed riskera att drabbas värst av terrorattentaten."

En svart bild målas upp, med tillbakablick mot ett mörkt och fegt Europa
"Allt som det gamla Europa verkar ha lärt sig av sin 19oo-talshistoria är en besatthet av försiktighet och en absolut aversion mot brukandet av maktmedel."
En bild som antagligen är sann i dag, sann i Sverige då. Framtidsvisionen om ett Europa på knä, beroende och sviket av storebror USA. Inte allt för svårt att föreställa sig, se innanför ögonlocken när man blundar.

Lunderquist, eller kanske främst "La Tentation de la défaite", får mig att fundera över vår fascination av framtiden, vår vilja att vilja se in i framtiden, veta vad som kommer att ske och hända. Vi vill veta var vi är om en månad, om ett år, om tre år, hur världen ser ut om hundra år. En ständig 1984-önskan.

Varför?

Vi vet att det inte kommer att ordna sig. All den framtidslitteratur, media, produktion som producerats, som jag kan komma att tänka på just nu, målar upp mörka platser om Terminators, robotar, världskrig och omänsklighet. Det är som om vi formar en framtidsvision som är så mörk som möjligt, så att vi inte ska bli besvikna år tvåtusentrettiotvå när det visar sig att framtiden var ganska så ljus och Sydpolen inte har smällt bort, isbjörnarna finns kvar, världshaven är visserligen fortfarande vilda, men de styrs ännu inte av robotar. Allting ordnar sig. Och gör det inte det så dör vi. Bara.

Den ständiga nyfikenheten. Undran. Vad kommer att hända? Tillbaka till framtiden. Hälsa på sig själv i reklamen. Tyda stjärnor och teblad. Mina vännerböcker med frågor som "var kommer du befinna dig om tio år?". Framtiden. Fram tiden. Fram i tiden. Fram ti den.

Jag tror att vi dör. Jag planerar i alla fall att göra det. I framtiden.

Den där om att det är fredagen den tjugisjunde juli idag, det har regnat nästan hela dagen, jag har rodnat åt nittonåriga sjömän...

...och skilt mig.

Den där om att ha tråkigt

Jag är världssämst på att vara sjuk. Det är så djävla tråkigt. I morgon kommer jag gå till jobb, fast att jag är yr och febrig. Fick överlevnadskit av Stolte innan han åkte till jobb: film, film, film och vindruvor. Det är det här jag pratar om. Det är det här jag vill ha. Lite omtänksamhet och en man som vill knulla fast att jag snorar.

Har sorterat mina klänningar efter färg, mailat viktiga mail och läst gamla inlägg i min blogg. "Och det är fan pinsamt när hon tar upp kondomer, akutp-piller, Resorb och Ipren. Här har vi en som lever livet. En liten slampa minsann." För ett år sedan, mas o minus, trodde jag tydligen (igen) att jag var på tjocken. Fasen, vad jag är sämst på att skydda mig. Det är inte mitt fel, alla djävla mottagningar har ju stängt, det är som om de vill att jag ska bli gravid, de djävlarna. När knullar folk som mest? På sommaren. Amen, då stänger vi mottagningen då, eller vad säger du, Ulla? Djävla grisar, ta in vikarier, som normalt folk!

En helt annan grej: när slutar man räkna halvår? När slutar man vara fyra och ett halvt?

Den där om dagens fan!

Personen jag bor med kom hem när jag stod näck på toan, utan handduk. Personen jag bor med har jag aldrig träffat innan, då denna alltid sover hos Personen jag bor meds pojkvän. Personen jag bor med hade med sig Personen jag bor meds pojkvän.

Den där om Finaste

"Ojojoj, du anar inte en sån helg jag har haft! suckade hon medan hon slog sig ner på stolen mitt emot honom". Så där skulle det låtit om jag varit en kass bok av Denise Rudberg. Sen skulle det radas upp vad vi ätit och vem som ätit vad och hur smala och snygga vi är. Men nu är jag Jenny CH, så vi kör på så här istället:

Finaste på Stockholmsbesök, lockiga håret, finast i världen, kramar och herre Gud, att man kan tycka så mycket om någon som man inte är släkt med. Saknar henne varje dag, för att hon inte är här, när hon inte är här.

Fredag var lika med portugisiskt öl, hänga på uteservering, bli alldeles för fulla på äpplesprit i min lägenhet och lyssna på the Killers, för att återuppleva gamla tider, som inte är så gamla, utan mer har ett par månader under huden. Vidare till vip-ingång på Trädgården (ursäkta att jag namne-droppar uteställen här, ni icke-stockholmare). Blev en het diskussion om vilka band som ska ses och icke på Way out West, jag fick välja fem must ses, och hon fem. De kommer så klart att krocka.

Vaknade på lördagen av att Finaste tåkysste mig, med sina tår. Härligare och bakfullare kan man inte vakna. Sprang runt på hela Söder och andrahandsshoppade och vattentittade och kan du inte flytta upp?pratade. Bästa utsikten, mittemot Finaste på veggorestaurang, där hon tittade på Stockholm och jag tittade på henne. Fylleklippte min lugg, så att den inte längre är romantiskt för lång, utan mer kort och feministig. Sen ångesten! Ångesten som inte kom förrän söndagen, men jisses, vad hände på lördagen? Kände band som skulle spela på Debeaser M, snubblade dit och fick för oss att kasta tärning om alla beslut. Hej, Rhinehart, fan ta dig! Tärningen gjorde bland annat att jag ska sluta röka den trettiförsta augusti, att vi inte fick beställa något på en timme i baren, att en irländare stod utan byxor i rökrutan, att vi nästan blev utkastade, att vakten skrek till mig att sluta skratta och den mindre pinsamma grejen att jag och en journalist från NY, i Stockholm för att göra ett reportage om Stockholm, stod på scenen näck. Finaste hade mina kamera och hans kamera. Hon valde att använda hans kamera, så vill ni se mig näcka, kolla efter amerikanska resetidningar. Efterfesten som vi bjöd in halva Debeaser på pågick till halv sju. Skrev jag ångest? Ångest!

På söndagen blev jag även väckt klockan tio av att de ringde från jobb och sa att jag skulle jobba. Fick pussa Finaste hejdå och äta en extremt långsam frukost med henne på Götgatan innan jag huvudvärkssprang till jobb.

Och, som det så fint heter; helgen i bilder:

Den där om en troskavalkad aka tvättdag

Den där om cyan

Vi var så där unga och kanske inte så naiva som vi borde ha varit, inte så blåa ögon, även om de borde ha varit cyan/indigo/violett/teal, men var mest färgat av den sorts erfarenhet och visdom som man får efter att naiviteten körts över och hostar av vägdammet, kvarlämnat, oönskat, i vägrenen. Vi var världsvana. Vi visste allt. Vi stod högt upp på de starkaste klipporna och skrattade åt de andra, de som fortfarande hade sin blåa ögonfärg kvar. Vi slog oss för brösten, som just börjat knoppas, börjat växa med en fart som vi alla oändligt gärna ville hindra på gymnastiklektionerna i skolan, samtidigt som vi inget hellre ville än att ha dem där, ha dem stora och uppnosiga och kunna säga att mina bröst växer i samma takt som mina ögon färgas mörkare!

Det var valborg. Barndomsvalborg på frusna fält var förbi vi var ju äsch, så stora, kunde fira själva. Vi tittade vuxenheten rätt in i ögonen, harklade oss och påstod att vi inte var rädda. Inte rädda. Vi var redo. Vi samlade och trugade och blandade och snodde och ljög tills vi fick ihop det. Det var manipulation och smussel och gnissel. Det var en deciliter här och en centiliter där och ögonmåttande och det häldes i en farlig massa vatten i dyr,dyr whiskey från Skottland. Tio år, tappad och fångad och lagd på fat av kärlek, smekt och älskad och nu skulle den snart spys upp, ur tonårshalsar, bakom tallar, där pojkar med sprucken röst kommer att ta på flickebarnen och försöka komma innanför kjolen, eller om det var byxorna, fast att de inte har någon aning om vad de ska göra när de väl kommit där innanför.

Vi samlade ihop flaskorna. Förvarade dem ömt, bredvid Biblar i nattduksbord och inmurade och bakomgömda i fläktsystem. Valborg kom. Första fyllan. Fyllan. Och fyfan, vad fulla vi blev. Den där blonda, lilla, var nog den första att falla, falla hårt från de starkaste klipporna. Senare kom det fram att hon den kvällen blev våldtagen. Vi var bara tretton år. Tretton år, det går att räkna på fingrarna och hon hade ingen aning om att det var så det kunde bli, att det som går att räkna på fingrarna går att förstöra genom att stoppa in fingrarna där fingrarna inte ska vara när man bara är tretton år och längtar efter sin första sportbehå till gymnastiken i skolan.

Fall nummer två kom när den där mörka behövdes ledas hem och det behövdes ringas på dörren och sen snabbt skynda, skynda därifrån innan föräldrar ser och hör vad inte är derat att höras och ses. Vi var som dominobrickor som stod på ett för tätt led. Det där som var tappat och fångat och lagt på fat av kärlek petade på oss och vi föll, trrrrrrrrrrrrrrrrrriiiiiiiiiiiiiiiiiiillllllllllllllllllll, en, två, tre, fyra, fem, sex, sju, åtta. Åtta små flickor, stå på led, nummer ett blev full och trillade ner, så var de bara sju.

Den där Jenny följde med den där äldre killen in bland träden och skulle antagligen ha somnat där och då, en skuggestalt, borttappad och bortgjord, om inte de kära sociala myndigheterna hittat henne liggandes där. En liten kropp i en barnslig position, med gamelögon, bebistankar och en önskan om att vara äldre.

Man hade ju kunnat önska sig att vi lärde oss något den kvällen. Att vi lärde oss att vuxenlivet innebär huvudont och att ögonen aldrig skulle kunna gå tillbaka till att vara cyanfärgade. Man hade ju kunnat önska att en smak på vuxenlivet hade bränt våra tungor, våra gommar, våra läppar. Det gjorde det inte. Men än idag har jag svårt för whiskey.

Den där om att bli igenkänd

Idag kom det fram två mycket fina flickor och sa hej till mig. Hej. Vi heter ... och ... och vi läser din blogg. Den är bra. Vi ville bara säga det. Och det var så fint och oväntat och jag blev lite knäsvag och hej på er, tack för att ni kom fram!

Och sen fick jag reda på att somliga av Stolte mannens vänner läser här. Så hej vännerna, det känns lite konstigt! Men samtidigt: ni läser och vet om mig, jag vet att ni läser, känns konstigt att gå runt och låtsas som ingenting. Känns lite konstigt att ni pratar om mig och att han inte får läsa här, för det här ju min värld, en värld som jag skapat och som kretsar runt en figur som egentligen inte finns till, där ute i den riktiga världen. Och nu vill han läsa här, fast att han inte får, för att ni vet saker om mig som inte han vet och det känns tydligen konstigt. Då måste jag ju börja censurera och det vill jag inte... så, i framtiden, S, om du läser det här: hejhej.

Jo. sen har jag köpt världens finaste present till honom med. För att den är världsbäst och för att jag visste att han skulle bli så där härligt nervös av titeln.

Den där om sista sidan

Jag river ur sista sidan ur mina pocketböcker och skriver små historier till honom och lämnar på kudden, när han går till jobb tidigare än vad jag gör.

Vi sitter på varandan. Vi är i Atlanta. Jag har på mig din för stora skjorta, naken under. Du dricker kaffe och tittar på mig, medan jag läser tidningen ochlåtsas som om jag inte vet om att du tittar på mig. På väggen klättrar rosorna mer än de klänger.

Bara så, för det är bra så.

Jag har pocketböcker som jag inte har någon aning om hur de slutar. Han fick sista sidan.

Den där om att ha ett oemotståndligt samtal

Msn:ar med lillebror, långlångt bort. Han berättar att han har flickproblem. En tjej han träffade innan han åkte iväg bedyrar sig kärlek för honom:

Jenny säger:
Okej... ehum...
Jenny säger:
slutade inte ni ses INNAN du åkte? Det var väl slut ett tag innan du åkte, menar jag?
Johan säger:
Jo
Johan säger:
Eller vem?
Johan säger:
S?
Jenny säger:
Nej, M?
Johan säger:
Jo träffade henne innan jag åkte också. Träffade ju båda. Samtidigt.
Jenny säger:
Snyggt, hörru!
Johan säger:
Fast du är väl inte rätt människa och säga "snyggt hörru"?
Jenny säger:
Haha!
Jenny säger:
Usch, mexaren har börjat skriva till mig igen om att han kommer och hälsar på. Vet inte vad jag ska säga.
Johan säger:
Haha
Johan säger:
Om du börjar meningen med "Usch" så är väl det ganska självskrivit?
Johan säger:
eller?
Jenny säger:
Jo, jag vet, men jag hatar att dumpa killar.
Mjo
Johan säger:
samma här
Johan säger:
Hållar alla lite ljumna
Johan säger:
Så man har någon att falla tillbaka på om det går snett. haha så fel det lät egentligen
Jenny säger:
Haha. Fy fan vad jobbigt det är ibland att vara oemotståndlig.
Jenny säger:
Du vet att det här kommer ligga på min blogg sen va?
Johan säger:
haha
Johan säger:
har du så lite nyheter?
Johan säger:
Suga nyhetsmusten ur din stackars lillebror.

Den där om att det ibland lönar sig att gå genom sina väskor innan man ger bort dem till Röda korset

Den där om att lämna Studentstaden

Stå framför mig själv, jag gör, klia i nacken och i hårbotten och inte vilja ta mig bort, tänka varför klia? Minnas när jag fick löss, kanske elva år? Elva år, alldeles säkert, som en djävla horunge, alla horungar löss ha, krypa, klia, och mamma ringa till Sandra, jag säga, inte säga till hennes mamma att jag har, hon till hennes mamma säga ändå, Sandra säga så du har löss? som om jag horungen vore, Sandra veta att jag inte velat att hon skulle veta, så mycket värre.

Minnas tiden i Studentstaden. Så många år. År. År! Flytta hit med M. M och jag. En evighetstids sen. Såhär: och sen levde de lyckliga i alla sina dagar! när vi flyttade in i den där första lägenheten, men alla sina dagar visade sig vara väldigt många dagar och det gick inte. Fast att vi själva fick välja tapeter och vi skulle ha vitt! Vitt i hallen och gul lycka i sovrummet och ibland sov vi som Pippi, med fötterna åt fel håll, baraföratt.

Studentstaden. Minns en gång för så längesen, allt är så längesen, ställa mig upp mot professor, säga Nog! Nog nu! Protestera och opponera och tycka att han gått för långt när han skälla hårda ord på student, som la sig tjockt, tjockt i rummet och i min dagbok den kvällen jag skriva

"Han slutade inte, så jag ställde mig upp, sa att jag inte tänkte tolerera detta, och gick ur klassrummet. Efter mig tågade en hel del andra folk ur klassen. AnarkiF klappade i händerna av förtjusning.Tydligen hade professorn kommenterat det hela med ”att vi tydligen behövde ha en liten paus”. När en annan i klassen undrade vad han hade att säga om det hela - att massan rest sig mot eliten (som vi diskuterat under halva kursen) valde han att inte kommentera detta på ett vetenskapligt seminarium samtidigt som han sa att han kunde anmäla oss till högre instans. Högre instans, my ass! Sitter i vår institutions elevutskott och både de och vår programansvarig säger att han inte alls kan göra så. Denna kurs har alltså kulminerat i en massa tårar, bråk och delning av klassen - de som tycker att vi har rätt och en del som tycker att det inte är en big deal. Ska bli spännande att se om professorn straffar oss genom sin betygsättning nu."

Betyg. Jag fick vg. Han säga du ha något att säga? Jag säga nej, du sagt förlåt, förlåt är lika med bra.

Jag komma att sakna den här staden? Nej. Jag komma att sakna det här livet? Ja. Prata med Stolte mannen, så många känslor som rinna och snirkla i telefonledningen, och han säga bra att jag komma tillbaka från Mexiko. Bra att jag komma tillbaka sista termin. Jag le och säga ja. Ja, bra. Mycket bra. Bra mycket. Men nu jag lämna. Inte lämna, hejdå, nu jag åka till Lilla Storstaden, bara en termin. Inte hejdå, nu jag åka till Mexiko bara en termin. Nu lämna hejdå, vi kanske inte aldrig ses något mer? Jag måla, städa, packa, sen borta. På lördag jag dig lämna. Jag är ledsen. Gråt inte för mig, Studentstaden.

Den där om problem light

Mamma vill inte höra om Stolte mannen. Hon säger att om jag inte tänker gifta mig med honom, eller om det inte är allvarligt, skaffa-barn-allvarligt, så vill hon helst inte höra. Hon säger att han inte kommer vara lika bra som M. Att hon inte vill engagera sig så mycket i någonav mina pojkvänner igen. Att han låter lite underlig. Som om underlig skulle vara fel. Mamma älskade M. Hon hade nog redan planerat hur våra barn skulle se ut. Och om hur mycket hon skulle skämma bort dem.

Mexikanaren mailar och avslutar med att han älskar mig. Oj. Mellan hej lilla kanin och jag älskar dig berättar han att han snart är klar med sin master i design och att han antagligen kommer till Sverige i höst. Oj. Han frågar även om hur stor min säng är. Oj.

Det kanske är dags att berätta för honom? Är det dags? När är det dags? Hur vet man?

Den där om framtiden

Det är olika personer, som sitter bredvid mig, där i framtiden. De har okända, olika ögon. De pratar på olika språk och de är aldrig klara, utan mer sådär suddiga som folk blir när man ställer in skärpan fel i kameran. De är mer en känsla.

Jag är fortfarande ung, borde egentligen redan vara i min framtid. Oftast är det bara en bild som dyker upp, där jag cyklar väldigt snabbt, på grusvägar, tillbaka från havet, i baddräkt. Jag cyklar snabbt och vinkar till gummor som står och hänger tvätt och de vinkar tillbaka, ler och skakar på huvudet. Den där svenskan!.

Det är stora hattar, sådana där som skulle se löjliga ut på andra ställen än vid Medelhavet. Det är höns, katter, klänningar - långa och böljande och blommiga, sallader på stora fat, hastiga kyssar, stulna när jag är på väg in i huset, det är vin, lanthandel, egna ägg, charmig förvirring, bruna näsor. Och barn! Barn som strövar fritt och själv och är borta hela dagen och han, den med okända ögon, frågar var är barnen? och jag tittar upp från min skrivmaskin och rycker leende på axlarna, för de springer väl mellan pinjeträd eller petar med en pinne på krabborna i hamnen.

Det är varmt och sol hela tiden och kanske nån gång att det regnar, då samlas vi alla i det rum där det inte regnar in och jag berättar historier medan jag dricker vin och barnen fnittrar och den minsta somnar med lockarna mot mitt ben så att det kittlar lite och han, med okända ögon, måste bära upp barnet och lägga det i den där stora sängen, där det redan ligger tre barn och sover och de gnyr barngny, men är trygga, för de är tillsammans. Sen går han och jag in och han berättar historier med vidd och djup för mig, innan har stryker mig över det som inte varit heligt på väldigt länge och trots att det regnar, så är det fortfarande varmt och svetten rinner ner mellan mina bröst.

Och jag är aldrig själv, förstår inte själv, kan inte relatera till romantiseringen av ensamheten, kan inte greppa om Den Stora Ensamheten, oftast har det varit män som talat om den med mig. Män som fått för sig att de kommer vara ensamma och kanske därför måste måla den röd för att klara av den. Män vid havet. Män och havet. Den gamle och havetromantiserande, som om ensamhet skulle vara något fint, något stort, något att eftersträva, medans det egentligen är fött ur bitterhet och modellerat ur något som egentligen inte finns. Män som kan vara ensamma på ett sätt som jag (för jag vågar inte generalisera ihop det till kvinnor) inte klarar av. Männen är inte ensamma när de är ensamma: de är med havet. Har en blossande kärleksrelation till skummande höstkvällar på stranden. Ensamma kvinnor är galna. Galna och lämnade, medan männen har lämnat. Vilket inte är sant då den ensamma mannen, som inte är ensam utan har havet, har blivit lämnad av den enda kvinnan han verkligen någonsin älskat, även om han knullat desto fler.

Det är lite hysteriskt och rörigt i det där huset. Barnen, som verkar vara fler än tre, kan redan flytande Medelhaviska. Vi hälsar på Sverige ibland, och då kommer jag aldrig ihåg att jag måste betala med svenska pengar, utan lassar fram euro och blir alltid lika förvånad varje gång det inte fungerar.

I trädgården växer det dragon och mynta och hallon vilt och ingen har riktigt koll på vad som är vad eller vem som egentligen planterade det där, men barnen strövar omkring och river sig på hallonbuskarna och blir röda om händerna av hallonen och på tröjan och tvättmaskinen går ständigt. På altanen, eller om det är en veranda, sitter jag och dricker grönt te, eftersom jag är så nedrans bakis, och tittar ut över trädgården och tänker att jag kanske borde röja upp lite nere vid blomrabatten, men att det för bli en annan dag, för jag har en lång lista hängande på kylskåpsdörren med saker jag borde göra, men som aldrig blir gjort och telefonen ringer hela tiden från Bryssel ochde undrar hur långt jag kommit i mitt arbete, men jag ställer in den på ljudlös, tar den där med okända ögon vid handen och låter honom skjutsa ner mig till hamnen på min cykel, där våra barn hoppar från kanten. Och jag, jag kommer att hoppa i från det högsta stället.

Den där om semestern

Min mamma inte berätta att det var fem stjärnor vi skulle bo i. Fem stjärnor, med nya blommor på rummet varje dag, morgonrock och madame! Det var frukostbuffé och jag spendera varje början av varje dag bakom mina solglasögon, med vattenmelon och champagne framför mig. Mamma ska du verkligen dricka champagne idag med, frågetecken:ade och jag stirra på henne och hon jaha:ade, med uppgivenhet, kanske kom på att jag faktiskt är tjugosjumenenvisochtrotsigsomennittioåring och gå och hämtade sig ett eget glas.

Ganska trevligt. Vi prata om mammas uppväxt och herre Gud, hon har varit jag, hon supa sig full, whiskey, på söndagskvällarna och tittat på M*A*S*H för att pappa inte ville stanna och sova över hos henne. Och sen åkte de ner på folkdanslagsläger i Holland och rökte inte på, fast att jag pressa henne stenhårt på den punkten. Inte ens lite? Inte ens lite, utropstecken, utropstecken.

Gratis gym är lika med springa en timme på löpbandet varje morgonellerkväll och svettas massormassor, medan gubbar sitta bakom på motionscyklar och kollar in min rumpa.

En kväll, mamma gått och lagt sig, jag sitta i pianobaren, den utan piano, man skicka champagne till mig. Jag prata med barkillen, enda undertrettio på stället, mycket söt, sådär brun och liksom veta att han är skitsnygg och jag undra hur många nummer han få per kväll, genomsnitt, ungefär. Och han säga här, Jenny, från gamla mannen där borta, le och drick! Och jag fnysa säga champagnen är ju för fan gratis, inom parentes: fast jag pratar spanska, för jag vet inte varför, men när det är varmt och jag druckit för mycket börjar jag prata spanska, slut parantes. Han säga bara den vanliga, den här kosta mycket, kosta skjortan. Och jag le och nicka, vilja vara själv, inte med gammal man som inte vill gå upp till sitt eget rum och fylletafsa på sin fru. Från scenen Fadokvinna sjunga, låta som Lhasa, jag älskar Lhasa, hon låta desperat, som om hon precis fått sitt livs bästa knull, eller desperat väntar på att någon ska ta henne hårt.

Jag utan trosor och behå, har bränt mig så att jag inbillar mig, eller i alla fall påstår, att det gör ont att ha underkläder, klänningen kanske genomskinlig, kanske ana mörkt där mörkt finns och kanske ana bröstvårtor, kanske. Klänning vara ljust blå, men kanske ana ändå, kanske. Han, gamle komma bort, komma bort till mig, lägga hand på naket knä, jag säga ta hand bort. Nu. Med hård röst. Han inte förstå. Han skratta. Fnissa. Fult. Jag slår honom. På hand. På kind. Säga inget pris på mig, inte på ryggen, inga prislappar någonstans, ser du? Ser du? Han stelna, kanske inte van? Van vid nejsäg? Jag ingen hora! Verkligen ingen hora. Han mumla bara lite? Undertrettio i baren kommer bort, vill ha hjälp? Jag fnyser.

Går upp till min mamma. Hon snarkar.

Den där om att ni rör mig

Har ju inget internet, men tjyvade lite på jobb och skumläste igen mig på bloggar som jag läser ibland, men inte så frekvent. Trillade över det här Zoeinlägget och läste lite bland kommentarerna. Då slog det mig i magen.

"nämn fem andra bloggar som du besöker regelbundet."
Jennys. Den där Jenny. Den där om Jenny. Jag Jenny. Flera gånger. Utan att jag har någon koll på vem människorna är. Jag vet inte vem ni är. Och när jag kollar hur många som läser mig är det inte längre tre. Ni finns. Tydligen. Så jag satt, med tårar i ögonen, och undrade varför. För jag blev rörd. Ni rör mig.

När jag först började leva livet här inne så kommenterade jag nästan aldrig. För folk hade så mycket kommentarer, vad skulle de bry sig om en till? Bland tiotilltjugo kommentarer skulle jag trilla bort. Nu vet jag bättre. Jag har tiotilltjugo kommentarer och när ni kommenterar trillar ni inte bort. Ni lägger er som smek mot hjärtat. För ni rör mig.

Men vem fan är ni? Och vilken låt skulle ni spela, om ni bara fick spela en, på min inflyttningsfest? (The knife - We share our mother's health. Skulle jag spela).

Den där om erbjudandet

Jag satt till höger, lite vid sidan av, och tittade på när de spelade. Satt och tittade när de spelade och helt plötsligt får sångarens ögon syn på mina och de liksom bränner in och det finns bara jag och jag undrar hur fan det gick till och blir lite smånervös. När de tar paus går han fram till mig, nickar mot stolen bredvid och frågar med hes röst om den är ledig. Jag nickar yes, tittar under lugg och koncentrerar mig på min öl. Vill inte se de där brännande ögonen, de där kända ögonen, som bränner. Han presenterar sig, som om jag inte skulle veta vem han var, och jag nickar igen. Yes. Jenny.

Jag fick hans nummer och ett erbjudande om hotellrum. Jag ringde mannen som flyttat in i mina tankar istället. Han tofflade för mig. Hans kompisar var på Trädgården och på Acc och mina kompisar var på Trädgården och på Acc, men vi var hemma och söp oss fulla, försökte stjäla vattenmeloner och ögontittade. Fy fan, vänta bara så kommer mjukis och toabajsande medan han borstar tänderna i en blogg nära dig.

Och mamma vet nu. Berättade lite om att jo, jag har träffat någon, vilket hon naturligtvis ville veta allt om, i tre minuter, sen berättade hon i fem minuter om deras trettio nya tvkanaler och jag mhm:ade.

Jo, sen har jag gått och blivit med egen lägenhet med. Samma gata som Kvarnen. Vad kan gå fel?

Nu ska jag länsa Myrorna, sen drar jag på mammasemester. Vi ska dricka ofantliga mängder vin, klättra i berg och jepp, jag måste köpa öronskydd, för ingen snarkar som min mamma.

Den där om de tyska händerna

Det var den där sista sommaren när känslorna låg krossade och söndertrampade på golvet och vi sparadesparade till en sista resa lång, som visade sig bli mindre och inte så långt bort som vi hade behövt och tänkt. Inte så långt bort så att vi kunde komma bort från det förfall som vi tillsammans blivit. Egentligen hade det nog kvittat var vi åkt, minnet av den resan kommer alltid färgas av bråk och ständiga nästantårar i ögonvrån som desperat försökte döljas och desperata händer som runt varandra kramade och desperata känslor som trasslades ihop med hans och bildade ett nystan av samhörighet i det där förfallet.

Vi visste att det skulle vara det sista vi gjorde tillsammans, som vi tillsammans gjorde. Vi satt på långfärdsbussar och vars en hörlur vi hade och lyssnade på samma musik, tätt ihop, men så djävla långt ifrån varandra ändå. Vi låg på stolar gjorda av barnarbetare och av sol och kunde inte stilla ligga, stillaligga ocheller koncentrera oss på Coetzee eller Coelho eller Christie för tankarna vandrade i racerfart och var långt ifrån, högt uppe, kunde där och då vunnit OS i gång, först i mål, även om det inte fanns något mål, så snabbt att de inte gick att greppa innan de försvann, såg bara försvinnande färger och former. De raceade mot, var redan, längre fram i tiden, floterade redan i långa, ensamma höstdagar.

En eftermiddag kom tillbaka till den gamla tanten vi gjorde, den gamla tanten vi bodde med, hos; hus på sidan av berget, hej pittoreskt, getter beta gräs och gamla gubbar röka pipa i fred i trånga katalogbildsgränder. Vi vara sådär krispiga i huden, stekta sex minuter på varje sida, i mycket olja, huden saltig och sandig och solig, en Gärdestadslåt vi hava i hyn. Jag stod inne i duschen för att duscha mig gå ut och festa i hamnen:ig. Han kom in bakom mig och smekte där, mellan brunt och vitt, där sanden antagligen låg som en rand, ryggslut kysser rumpa. Han sig ner böjde och viskade i örat mitt. Fina munnen mot örat mitt, viska vill ha dig, känna att han vill ha mig jag gjorde. Men ryggslut säga nejtack, kroppen inte vilja svara, svarar inte, tankarna har sprungit sig trötta, orkar inte nytändning, balsam i håret, inte i själen, blundablunda och sväljasvälja för att inte gråta den där ögonvrånsgråten och herre Gud, den här mannen jag känt i fem år, älskat, inget hellre önskat än att bli sedd. Hans händer blivit så fel och de talar inte längre samma språk, tyska kanske?, de sjunger inte längre lockande sånger till mitt bruna ryggslut.

Så jag sköljde ur balsamet och gick ut ur duschen, bort från honom. Jag lämnade det som fanns att lämna. Hans tyska händer och hans ilska och var så stark att det lyste ut från under vattenstrålarna och den sköljdes inte ner, med, men han sa inget, vi sa inget, inte talade, icketalade, tankarna gick OS, men munnarna hade lagt sig vid sidan av, i diket och ingenting sade. Med främmande, kanske tyska händer, arga ögon, lysande ilska, OS-tankar, åkte han och jag tillbaka till fastlandet dagen efter.

Den där om att vara fjorton förevigt

Får man inte midsommar så kan man få kvällen efter midsommar. Trodde man.

Jag och kompis ute, gjorde lilla Storstan, lilla Storstan stängd, nästan överallt. Regnade som faen och håret blev sådär härligt risigt och fluffigt. Hamnade på någon indisk kvarterskrog och drack billig öl och försökte få ägaren att bjussa på oss gratis och fick senare för oss att han pissade i ölen innan vi fick den. Jag tokrökte, toksms:ade, grät i telefonen när Finaste ringde från Öland, hög som ett hus på australienska piller, och hälsade att hon kommer upp snart, och någonstans på vägen blev jag sådär full igen som jag aldrig blir.

Kompis lurade med mig till [DM] och jag borde anat något skumt eftersom hon aldrig vill gå dit annars. Det var salsakväll. Elitkväll. Jag dansade med nån ful djävel som hade "Junior 1969" på tröjan och döda mig långsamt, det var tur att jag var inåthelvetesfull. Sen lämnade hon mig där, på stället, för att hon blev sur på en kille, en engelsman sög på min öronsnibb och när jag till slut upptäkte att kompis var borta och ringde till henne hade hon hunnit halvvägs hem. Jag ramlade hem till Stolte, bakfulle, fine mannen efter en jakt på morötter som inte fanns någonstans alls. Sjukt sugen på morötter.

Och jaha, nu har jag blivit en av alla de där som skriver hur fulla de varit i helgen. Fjorton förevigt. Jag älskar det!

Den där om midsommarafton

Är sådär glad att fötterna sprätter och tipp-tippar och inte kan stå still i rulltrappan. Det är tjolahoppsan och titta, titta på mig! och vem skulle du helst ligga med i raden som åker på andra hållet? Han i brunt? Nej, inte han i brunt, ingen annan. Jag vill inte ligga med någon annan. Konstiga, märkliga känsla, hoppfallera. Hoppfallera!

Jag är inte gravid. När det var en dag kvar tills riktig panik så kom hon. Fröken röd. Jag och Stolte mannen slapp ta ett val som ingen av oss ville ta. Vi kan fortsätta knulla de där fantastiska knullen, där båda svettas och inte kan hålla oss tysta och han kan fortfarande stryka mig över ryggen och göra mig kåtare än jag någonsin varit.

Han ringer och är sådär full som man bara blir på midsommar och jag jobbar och lyssnar med ett halvt öra när hans kompis beskriver hur himla fin Stolte är och jag svarar att jag vet och Stolte pratar med mig och blir plötsligt sur på mig och skäller och jag ber honom lugna ner sig, men han lugnar inte ner sig och jag säger att ingen pratar med mig sådär och lägger på luren. Inte trampa på, inte säga sådär. Inte till mig, vägrar ta. Fötterna ändå glada, munnen bubbelbubbel och pratar spanskaspanska och munnen ler. För äntligen är jag där. Äntligen kan jag slänga på luren för det är jag som är viktigast i mitt liv.

Jag är inte gravid och jag är viktigast i mitt liv.

Den där om tolv grader

Det är lilla Storstaden, lilla Storstaden, jag och vännen. Och regnet. Håret på mina armar står rakt upp och jag drar handen över det och huttrar. Det är tolv djävla grader ute och jag frågar om man kan få sitt vin uppvärmt. Varmt vin. Vännen nickar mot mitt vin och frågar om jag verkligen borde dricka det. Jag ber henne vara tyst och hon tittar på mig. Jag säger att jag inte vill prata om det och hon okej:ar.

Går långa favoritgatan upp och kommer på mig själv med att smeka mig över magen. Tar snabbt bort handen och huttrar. Vågar vägra jacka. Det är sommar. Går in i en cykel som ramlar och tänker på att jag borde tänka mindre. Handen är tillbaka på magen och jag knyter den, för den sedan ner och in i jeansfickan.

Den där om munspelet

Att jag är förbannat djävla rastlös har väl inte undkommit någon. Rastlösheten gör att jag ständigt måste utmanas och underhållas. Varje sommar försöker jag därför lära mig något nytt. För någon sommar sen var det jonglera, en annan sommar tränade jag min katt, så att hon tillslut kunde sitta på kommando och komma när man visslade. Sen har jag lärt mig (och glömt bort) arabiska, att sticka, att lösa Soduko och så vidare, till världens ände. Det här året är det munspel. Egentligen skulle jag ha lärt mig dragspel, men det var ingen som hade ett att låna ut, så det fick bli 2-3-4-skalor på munspel istället. Det låter fördjävligt och jag ser ut som en mullvad, men jag har precis börjat. Skitbra att ha något att göra när man sitter hemma ensam en fredag, är bakis efter en helkväll på stan och ska upp och jobba tidigt imorgon.

Helkväll på stan, där vi hade matkrig (inget stort krig, mer en liten konflikt), snodde öl i baren, träffade exM:s kompisar, dansade och sen gick hem till underbara S, pratade fotboll, besvikelse, pappaledighet och sen somnade till ljudet av lilla Storstaden.

Uppdatering: Det låter bättre nu. Har spelat Love me tender tre gånger och Blowing in the wind fyra. Snart är det de stora scenerna som gäller.

Den där om min faster

Hon hade alltid kjol på sig. Kjol, eller sådana där slitna Levisjeans, som gick skithögt i midjan, tidigt nittiotal, stentvätt, lite korta nertill, fransiga och hål på knät. Hon stod och spejade. En hand på höften, alltid en minsta kusin hängandes, en annan hand över ögonen, skuggandes. Det var som om hon hade fyra händer. De var överallt. Hon gjorde de godaste popcornen med de där händerna. Snöt barnnäsor och klappade lugg ur ögonen. Kokade kaffe och vägrade ta emot pengar, fast att folk var skyldiga. Baddade pannor och skrattade. Allt med händerna.

Hon körde en Volvo. Ljusbrun. Det låg alltid katter uppepå och inuti och under, som man var tvungen att stick iväg! och fräsa åt, för att de skulle försvinna. De försvann aldrig, de blev bara fler och fler. De hade en hund, Kickan, en häst, Pärlan, en get som jag inte minns namnet på och väldigt många grisar.

Varje sommar samlade hon oss inne i köket och viskade att vi fick fem kronor för varje ölburk vi hittade i buskarna. För oss blev det en skattjakt. En skrattjakt. Det fanns många ölburkar. Det blev många femmor som man kunde köpa blandat för en tia, inget surt, inget salt på torget inne i byn. Det är först senare jag förstått att det där med ölburkarna hörde ihop med skrik och bråk och att han alltid fick sova på soffan.

Hon var allt. Hon var det och den man skulle bli. Som henne, med kärlekshänderna. Kärlekshänderna som snöt barnnäsor och kusinnäsor och strök luggar ur ögon. Hon var det ultimata, hon var kärleken, Kärleken.

Den där om att blogga på jobbet

Hela tankeverksamheten går åt till att tänka på honom. Det är "trettio kronor, tack", morgonte, storkok och honom. Han är fantastisk. Det här är fantastiskt. Han är vetehår och skratt och utmaning och fantasi och fantastisk.

Han vill ha mig. Han vill ha mig! Jag vill ha honom. Så enkelt. Så enkelt det är och kan vara. Jag tripp-trippar på Götgatan och ler. Ett sånt där leende, ni vet, där man får ont i kinderna. Han ringer och pratar. Han sms:ar. Han vill ha mig. Och det ska nog bli bra det här. Måste bli bra det här. Känns bra det här. Inga mer avslut, eller konstiga känslor eller brustna hjärtan. Igår frågade kombon vad som skulle hända om han lämnade mig nu, sårade mig nu. Sen sa hon, direkt efter, att jag inte behövde svara, hon såg det på mig. Det får inte hända. Det ska inte hända. Han ska inte lämna mig.

För han vill ha mig.

Den där om att vara kär i sin frisör

Jag älskar min frisör. Jag är kär i henne. Om jag någon gång skulle ge mig på en tredje homosexuell upplevelse, där tafs på bröst och stryk över mage skulle ingå, skulle jag springa bort till min frisör, lyfta henne över axeln och sen inte släppa ut henne ur lägenheten igen.

Hon är sådär fin och liten och brunhårig och pratar norrländska och masserar mig så bra. Jag vill typ stryka henne över kinden, stoppa ner henne i fickan och ta henne på brösten. Jag älskar bröst. Bröst är den bästa uppfinningen sen… för evigt.

Hon nuddade vid mitt bröst, men jag tror inte att hon märkte det. Det var en sån där lätt vidrörning, en sån där som kanske inte ska märkas, men sätter nerverna på helspänn. Fiolsträng gången femtonhundra. Hon bad mig blunda, när hon skulle klippa min lugg. Det är lite spännande att ha en andedräkt mot kinden, en hand smekandes över pannan, stängda ögon, noll kontroll och en skarp djävla sax close by. Hon hade kunnat klippa mig lite i pannan. Jag hade förlåtit henne.

Den där om att pausa lite, kanske?

Hej.

Inget nät plus solsolsol plus mycket jobb är lika med inga inlägg. Vi ses!

Och ps: Finaste Christina: blire nån vindejt i år? Hör av dig, puss!

Den där om att bo i världens minsta storstad

Hej och välkommen till världens minsta storstad. Vardagen inte se ut som jag trodde den skulle se ut. Helgen inte se ut som jag trodde den skulle se ut, inte röd, inte blå, mer ljusgrå, och om jag kisar, rosa i kanterna. Det är jobba dubbelpass, hem och sova, upp, jobba, äta morot, smärta revben, revbenssmärta. Smärta och hjärta, eller om det var tvärtom. Ska du med och dricka vin?, inte hinna, upp tidigt, jobba, jag behöver din famn att gömma mig i, jag behöver din famn mot min melankoli, saknad smärtar mer än jag minns, har jag någonsin varit såhär förbannat nykär?, vin?, mer jobb, mer saknad, sms, nej, jag jobbar till ett, hinner inte köpa lunch, hinner inte göra lunch, ser knappt kombo,
jag saknar dig,
jag tänker på dig,
sol ute, hett inne, innuti, komma på midsommar då?, nä, jag jobbar till halv ett.

Den där om henne

Hon välkomnar mig inte direkt med öppna armar. Hon tar tag mig i nackskinnet, sådär som farfar brukade göra på oss när vi var mindre och sprang i blommande rapsfält, som inte var våra att springa i. Det är som om hon vill anklaga mig för att ha varit borta, glömt bort henne, lämnat henne. Jag smeker henne och säger att jag varit borta, träffat andra, men aldrig glömt henne, hur kunna glömma dig?

Dagen efter visar hon sig från sin bästa sida i röd och gul sommarklänning, böljar och dansar, stryker mig över kinden, på bara benen och över håret på underarmarna. Viskar i mitt öra att "så du har saknat mig?" men jag skakar på huvudet. Vill hon spela spelet kan jag spela med. Hon är en av de stoltaste jag vet. Den med högburet huvud, anser sig själv som bäst bland mindre systrar bredvid, till höger och vänster.

På kvällen folk dricker öl och tycker att de är högst orginella på hennes gator, när hon betraktat orginella öldrickare, dårar, löst folk i hundratals år. Öldrickande, horeri, ta innanför kjolen. Skratta högt, skratta lågt, koketteri, fylleri, hepateti, apeti, onani, bigami i hundratals år. Hon rycker på axlarna. Inget nytt!

Folk som trängs, som är störst och bäst och tror att de är tillräckligt speciella för henne att minnas. De tror att de är djävla Bellman, kommer stå i historieböcker och finnas kvar, i vinden, i minnet, när frågan är om hon ens minns honom. Folk som svär, skriker, "här kommer JAG!" som om JAG skulle vara en annan än den JAG som stormade fram på hennes gator år 1769.

Trettonåringar med ihoptrasslade och tillslarvade tjugilappar och kvinnor i klackar med blänkande kort. Alla skriker "se mig, se mig!" när de som man egentligen ser mest är de tysta, de som lever i sin egen värld i tunnelbanan, de man inte vill se, de som inte vill bli sedda.

Den där om nio bloggare, en historia - nionde

Jag försökte det där med spanska, lära sig på riktigt och inte bara mumla cerveza por favor; men såklart jag minns bara lösryckta meningar och en vår ett spanien ett liv långt borta detta. Också jag minns torkan; alla pratade torkan sequía gjorde oss dammiga törstande, vi drack citronläsk spanade moln evighetsblå skyar medan pluggade verb, regn som aldrig kommer gör man går som i en väntans tid.

Sen natt i kanske april, något dansgolv svettigt eggande där bruna armar slingrade sig och som uptight svensk rodnade nästan hur sexigt provokativt eldande allt, tänkte isvatten rinner torra strupar, tänkte brandslang och tut-tut och släck mig, för svetten klibbar fast klänning svank och hud bränner, avger hetta; när alla därinne en enda stor sexakt, ångande.

Och sen ute ännu våtvarm kom kontrasten, för det regnade, nej egentligen inte; det var inte regn för det var vattenfall och en fors öppen himmel knipit så länge, gav nu allt. Och folk stod ropade alla som lamslagna eller upprymda; det kommer regn lluvia! alla skrek till varandra, som om vi delade unik stund var stämningen påtaglig; gick att ta på.

När gator förvandlades älvar vi räddade oss in en port, dyngsura håret och kisande ögon under droppande och klibbande vi gömde oss vatten innan såg varandra fnittrade; euforiska rusade ut dränkte oss nästan medan hoppade snurrade virvlade hela vägen hem vår kala lgh; regnet gjorde piruetter; dansade med oss.

Den där om nio bloggare, en historia - åttonde

så stannar tiden plötsligt
tappar himlen fattningen
och faller neråt mot
vinglande gudinnor
jag har höga klackar
jag är vacker

världen svämmar över
en natt i april utmanar äntligen
molnen oss för ett ögonblick
när de glömmer att i
málaga regnar det aldrig
förutom nu och vi springer
mellan husdörrar
där innanför
ligger människor
och sover

klänningen vandrar
längs kroppen
intill mig står min vän
en sekund stannar vi upp
jag minns den sekunden
den är nu

vi skrattar med magen
virvlar genom
dropparna
04.02 är en lögn
det här är inte en minut
det här är en evighet
i en evighet ska jag springa
mellan husdörrar

tänker jag för
himlen har slutat drömma
eller börjat kanske

jag vadar genom
vädrets egna revulotion
och runt omkring mig
förändras luften

jag är en nattfjäril
som lär mig att flyga

en kvart senare
är evigheten slut
klänningen hänger sorgset på min galge
jag har ont i fötterna
ligger avlång i sängen
och dunstar bort
men jag ler för
det regnar ju aldrig i málaga

Den där om nio bloggare, en historia - sjunde

Hon smekte mig långsamt över kinden och tittade mig in i ögonen. Hennes ögon räknade till tio på svenska, fast att vi var i Spanien, sen drog vi efter andan och slängde oss ut. Regnet föll och något inuti mig föll. Höga klackar smattrade och regn smattrade och det fanns bara hon och jag.

Jag och hon.

Hennes klänning trasslade in sig i hennes ben och hon var nära att falla över sig själv. Över mig. Jag var nära att falla. För henne. Vackra, med blont hår och Sverigeleende. Sverigeleende och Sverigeögon.

Hon och jag.

Och regnet.

Den där om nio bloggare, en historia - sjätte

Axlarna krockar. Ihop. Det blir inte blåmärken utan bara en knuff. Utåt, ifrån varandra. Så balanserar vi, försöker få fötterna raka. Alkoholen hjälper bedömningsförmågan att överdriva. Ihop igen. Ifrån. Musiken från kvällen ekar kvar i våra trummhinnor och vidare ut genom stämbanden. Vi kommer att krossas som små flugor mot husväggarna om pingpongeffekten som axlarna genererat inte slutar. Fniss. Det slutar. Gigantiska droppar som får alkoholen att minska sin effekt på bedömningsförmågan sätter stopp. Inte ens klackarna stör balanssinnet längre. Droppar stora som Sverige får portuppgångarna att fungera som tak över huvudet. Sverige är ovant i Spanien. Himmel och hav byter plats. Skrik och tjut som om världen skulle störta samman inifrån fast det kommer ovanifrån. Hjälper portuppgångar mot jordbävningar på samma sätt som dörrposter? Vad är de rädda för? Vad är jag rädd för? Att klänningen ska bli förstörd av regnvatten? Att världen ska drunkna? Att jag missar livet? Klackarna i handen och fniss igen och alkoholen är som bortblåst och kvar finns bara tiden som just stannade på
nollfyranollåtta. Benen är blöta och livet är precis här just nu. Nu.

Den där om nio bloggare, en historia - femte

Ibland, när jag befinner mig i sådana där mörka stunder, när jag bara vill ligga inne i min lägenhet och aldrig mer gå ut och jag är folkskygg och ljusskygg och skygg för allt som rör sig och vill röra mig så måste, måste jag tänka på ljusa och fina stunder. Ljusa och fina stunder som får mig att stiga upp ur sängen och gå in i duschen och duscha mig till människa igen.

En av de där stunderna stundade år tvåtusentvå. Jag bodde i ett kollektiv i södra Spanien och det var april. Det regnade för första gången. Tänk dig att bo på ett ställe där det regnar en gång på sex månader, det får en att se på regn på ett helt nytt sätt. Det får en att åter igen minnas hur många olika läten regn kan göra. När det bara regnar en gång på sex månader glömmer man bort att regn låter olika om det faller på plåt eller asfalt eller tegel eller naken hud. Man glömmer bort hur vattendroppar kan studsa och man glömmer bort hur man lättast tar sig från hit till hem utan att bli blöt.

Vi hade gått till det där salsastället igen, det där salsastället som jag aldrig ville gå till och som de alltid ville gå till. Där blev jag fumlig och klantig och inte mig själv. Jag trampade på tår som inte var menat att trampa på och snavade fel och snavade på spanska ord och känslor och kulturskillnader. Han, som alltid dansade med mig, bannade mig alltid och jag avskydde att jag blev så mesig med honom, kunde inte dansa alls hur mycket han än sa till mig att jag borde vara mjukare i armar och sinne. Ju mer han begärde "mjuk!" desto hårdare blev jag.

Jag ville hem. Eller kanske inte hem, men bort. Bort från falska blickar och snubblande känslor och till något jag kände till och igen. Jag ville till alkohol och vin och brinnande blickar och de där känslorna jag kunde brotta ner. Jag satte mig på en stol och sa till Kristin att jag skulle gå. Hon tittade på mig, slängde iväg längtande känslor till dansgolvet och sa okej. Vi gick kom inte ut genom dörren. Regn kan viska. Det kan sjunga. Regn kan leka ta fatt och regn kan ryta. Den här kvällen röt det. Det var ursinnigt. Slog på folksom vågade sig ut. Kristin och jag började springa, men insåg snart det hopplösa i det. Jag halkade ur mina svarta sandaler, tog dem i handen och vi började hoppa i de halvmeter djupa pölarna istället. Där och då röt regnet åt oss. Ville att vi skulle känna, böja, vekna.

Vi veknade inte. Och än idag duschar jag mig människa av det minnet.

Den där om nio bloggare, en historia - fjärde

Sen natt i den där staden var för dom unga som stannade uppe och ute till churros con chocolate timmen, för språkstudenterna som inte hade något annat för sig än att dricka bort saknader och dricka sig till gemenskap med de nya vännerna, för dom som lyckats ta sig dit men måste leva utanför ramar och försvinna i svindlande gränders dunkelhet i minst fem år innan dom får rätt och rättigheter. Jag ramlade och rumlade bland dom alla. I vackra klänningar och höga klackar för att fira våren. Drack bort saknader och drack mig till gemenskaper.

En natt hemgång långt innan churros con chocolate timmen, fyra kanske. En vän i sällskap, hon som bodde i rummet bredvid mitt med den gröna balkongen. Nu tänker jag vän, då tänkte jag vän. Så var nog mer än en drucken skapad gemenskap. Solkusten, alltid samma väder. Varje dag en hel vår, samma väder. Förutom en natt kanske klockan fyra. Himlen som ser annorlunda ut vid havet regnade. "Himlen, öppna dig!" hade jag skrikit till den en annan natt. Nu fick jag. Klänningar klistrade mot kroppar. Vatten som inte rinner undan. Rent vatten blandat med gatan. Skrik och kaos. En regnovan befolkning. Hoppa på ett ben till en trappuppgång för skydd, på andra benet nästa. Ganska svårt på höga klackar. Kapitulation och skrik som blir skratt. Hoppar i regn som nästan når till blåmärksknän. Skvätter. Tjutskratt. Jag är någon annanstans där vi bar regnställ och lekte i sandlådor. Sen slutar regnet. Sakta rinner det undan. Vi fortsätter hemåt. Mer uppspelta än förut. Innan jag kommit ända fram till rummet med den gröna balkongen började det lukta så där som det luktar efter regn på sommar. Saknadlukten.

Den där om nio bloggare, en historia - tredje

Och någon säger att stjärnorna alltid finns där, även om man är mitt inne i staden. att de alltid finns där, även om gatlyktornas och neonskyltarnas sken utnumrerar dem natt efter natt.
de fanns nog där även den natten,
fast denna natt var de täckta av moln i stället.

de sprang runt och skrek, så där som människor som alltför sällan ser regn gör.
jag tror till och med att gatorna, kanske till och med gatlyktor och neonskyltar, skulle springa runt och skrika förfärat om de hade kunnat,
jag kunde se det på sättet som vattnet inte ville rinna ner i brunnarna utan lade sig ovanpå, som om asfalten, den som var van vid lapande solstrålar, inte riktigt visste vart den skulle göra av allt det här blöta.
vi sprang också så där, även fast vi var ifrån platser där det regnar alltför mycket för att man ska bli arg varje gång silverdroppar faller från himlen. bara för att allt annat och alla andra verkade så ovana,
tills vi kom på oss själva,
och vi slutade springa från port till port,
gav upp inför silverdroppar från himlen,
och jag tror att de antingen skakade på huvudet eller log åt oss, kan inte minnas,
var upptagen med att få vattnet i pölarna att skvätta runt oss,
och jag tror att man är lycklig när man är barn,
för man får hoppa i pölar,
utan att tänka på vad som kommer efteråt.

det kan ha varit runt fyra på morgonen,
tror det var april,
jag hade klänning och höga klackar.

och stjärnorna fanns där,
för medan neonskyltar och gatlyktor sprang runt och skrek,
såg jag hur en av dem speglade sig i en vattenpöl.

Den där om nio bloggare, en historia - andra

De hade varit där ett tag. Regnmolnen. Regnmolnen i min tanke hade varit där ett tag, de hade inte spruckit upp inför åsynen av sina vita molnvänner svävandes hävandes stävandes på andra sidan av ett flygplansfönster. Kanske vill inte de vita fjädermolnen ha sällskap av de mörka regnmolnen precis lika lite som jag vill ha sällskap av dem. Jag vill ha de fjäderlätta molnen på andra sidan flygplansfönstret i mina tankar, för tankens regnmoln lämnar tårar precis bakom ögonen, tårar som kan hållas tillbaka med ett leende men efter en längre tids regnande svämmar det över bakom ögonen, den leende dammen brister och tankens regn blir till verklighetens tårar. De fjäderlätta vita fina moln som följer döljer ibland röjer vad som finns under dem har lättare att släppa igenom tankens varma strålar, lättare att få ögonen att blänka stänka skänka hennes tankar till de personer som ser mig men inte mina moln, för jag ger dem ingen väderleksrapport, det finns ingen väderleksrapport för min tankes väder, det kan vara solsken piskande hällregn kallt varmt stormigt brisigt samtidigt. Och då hjälper inte en väderleksrapport.

Vi tittar på kvällens väderleksrapport, och den viskar högklackat, den säger tunn böljande sommarklänning under vilken rörelser anas skymtas synes, den skriker lämna era regnmoln hemma och efter att ha lämnat hemmet skriker vi fjäderlätta vita moln när vi byter solens ljus mot klubbens pulserande, skiftande svepande ljus, och kanske har avsaknaden av både vita och mörka moln, kanske har förekomsten solens blåa himmel spräckt upp min tankes mörka regnmoln, för nu kommer det bara solstrålar genom ögonen och de personer som ser mig vet att jag solstrålar även när jag nu väljer att le med slutna ögon och fortsätta dansa med strålarna av ljus träffandes mitt ansikte, med musiken rytmiskt bultandes mot mina öron, omgiven av ljus och ljud, vänner och främlingar, i mitten av den stad som lämnar hektiska, böljande gator vid midnatt och anträder övergivna, kusliga gator långt efter gryningen.

Och vi anträder kusliga gator långt efter gryningen, lämnar hektiska böljande tankar bakom oss, möts av kusligt böljande regn, och jag tänker inte regn, inte nu, fjäderlätta moln i tanke, solsken i ögonen, vill inte se regn, vill inte att verklighetens regnmoln skall föra tillbaka tankens regnmoln, och rädd för tankens regn hoppar jag frenetiskt mellan olika portuppgångar för att undvika verklighetens regn, men det går inte, verklighetens regn stiger och tankens regn börjar samlas bakom ögonen, och rämnar kullerstensgatan för regnet så rämnar den leende damm som jag har byggt upp med hjälp av fjäderlätta moln under den himmel som normalt sett tillhör solens gula och blåa. Och nu är vattennivån så hög så hög, kullerstenen på väg bort med verklighetens regnvatten, men jag vägrar, den här gången skall min damm hålla, tankens regnmoln skall inte komma tillbaka, och jag tar din hand och vi är inte rädda för verklighetens regn, inte rädda för tankens regn, och vi springer genom verklighetens regn, och mitt i verklighetens mörka regnmoln skiner tankens solstrålar igenom de fjäderlätta vita molnen ut genom ögonen, och vi kommer hem, jag är genomblöt, men bara i verkligheten, för i tanken är det strålande solsken.

Den där om nio bloggare, en historia - första

Det känns som evigheter sedan, samtidigt som det känns precis som igår. Natten var sen, eller ung beroende på vem du frågat, men det var en sådan där varm vår/sommarnatt som vi svenskar pratar om men nästan aldrig upplever, men som i Málaga, i Spanien, där jag var, var vardagsmat.

Jag var 21, hade luktat på ordet vuxen men bestämt mig för att jag inte var det än, om jag någonsin nu skulle vilja kalla mig det. Jag hade flytt Skåne, flytt trygghet, flytt enformighet, flytt den där som skulle föreställa jag och jag hade kommit till ett ställe där jag äntligen kunde börja se mig själv på ett annat sätt. Jag behövde inte rebellera längre, jag kunde vara jag och jag kunde andas igen. Jag var lycklig.

Vi, jag och K, hade varit ute och dansat. Vi var berusade av alkohol, män och ren lycka. Men, det var dags att gå hem. I dörren på väg ut från dansstället möttes vi av en ganska fascinerande syn. Den varma vår/sommarnatten hade bytts mot något annat. Det spöregnade. Det var som att hela himlen hade öppnat sig och överallt omkring oss stod spanjorer med uppspärrade ögon. Det var tydligt att de inte var vana vid vad vi som svenskar kallar vanligt hederligt sommarregn. Vattnet steg fort, eftersom gatudräneringen i Málaga lämnade mer att önska, och snart stod vattnet ganska högt på gatan.

Jag bar kort klänning och höga klackar, jag minns inte riktigt vad K bar men jag antar att det var ungefär detsamma. Vi tittade på varandra, tog ett djupt andetag och började springa den korta biten hem, pausandes i portuppgång efter portuppgång. Överallt omkring oss sprang panikartade spanjorer och skrek, som om jordens undergång var nära, och till slut kunde vi inte låta bli; vi stannade och började skratta.

Det var varmt, vi var uppfyllda av varandra, oss själva, lust, ja kalla det vad du vill, så vi stannade. Regnet strilade, eller strilade, forsade är kanske ett bättre ord, ner över hår, in i urringning, ner i trosor, in i skor, ja överallt. Vi blev dyngsura. Så vi började hoppa, i pöl efter pöl, skrattandes hela tiden. Panikartade spanjorer sprang fortfarande förbi, men även de började skratta, och saktade av takten. Den väg som i vanliga fall kanske skulle tagit oss en kvart att gå hem på, tog minst en timme.

Det var enda gången det regnade den där våren 2001, i Málaga, i Spanien, där jag var för att lära mig spanska. Men ändå är det bara när jag tittar ut genom fönstret och ser att det spöregnar, som jag drömmer, längtar och skrattandes ser tillbaka.

Den där om smärta

Alltså... nu är det inte ens lite lustigt längre. Det gör så djävla ont! Jag går runt och hasar i lägenheten och gråter och låter ehuhuhu. Alldeles vit i ansiktet och jag har nog inte lett de trettio senaste timmarna. Jag har varit ständigt hög på värktabletter de senaste trettio(plus) timmarna. Jag vill hugga av mig kroppsdelar. Bara en liten, lite paus? Och jag kan faen inte sitta still när jag har ont, måste röra på mig. Likadant när jag körde motorcykel i Thailand och ramlade på avgasröret som var så varmt att det brände hål på mitt ben och det blev helt köttigt. Eller när jag träningsdansade och råkade vrida mig så konstigt att en ryggkota åka ur ryggraden. Kan inte vara still. Så jag går runt, runt och ehuhuhu:ar. Och kräks. Det är helt sjukt att kroppen reagerar genom att vilja kräkas när man har ont. Och att kräkas med brutna revben är inte kul. Såg matchen (själv) igår. Jag lät jaaaaaa! Ajjjjjj! Neeeeej! Ajjjjjj! Medan alla andra var ute och drack öl och dansade. Jag ska faen inte föda barn. Eller klättra i fler träd.

Den där om självklart

Hon log när hon berättade. Hon log ett sånt där leende man har när man kan och vet något som ingen annan kan eller vet. Man är den enda i världen. Den enda. Jag tittade upp mot henne och viskade att hon skulle berätta. Hon var världsvan. Världsvan i röda skor. Hon äsch:ade och gick lite snabbare, så att jag fick springa för att hinna med.

Vi gick på stigen som trampats upp mellan skolan och fritids och antagligen var vi på väg hem. Förbi röda huset, Folkets hus och ICA, över stora vägen, där man inte fick gå själv, gick vi själv. Jag bad igen att hon skulle berätta och hon sa amen du vet? Och jag nickade, jovisst jag vet, sa jag, utan att veta. Hon var så mycket äldre än mig, fast att vi var lika gamla. Jag en månad äldre. Det var hon som lärde upp mig i det mesta. Hur man rökte. Hur man satte in en tampong. Sa att det inte gjorde alls ont. Hostade inte alls.

Vi var tolv år. Jag drog henne i armen. Amen okej, kom vi går och röker! Och vi gick och rökte i den där skogsdungen ibörjan av skogen, där man rökte och inte fick lov att röka. Jag hostade och hon hostade inte. Hon berättade om hur han hade kommit in i henne. Sagt att hon var våt som havet, att hon var dyblöt och att det såklart hade varit pinsamt och jag fattade ingenting, men nickade jo, såklart! Hon berättade att de hade sovit i ett tält och att han var äldre och att de hade hånglat skitlänge först och att det var jätteskönt. Och jag nickade jo, såklart! Hon var före alla andra. Hon var mognare, oräddare. Hon gjorde alla saker först. Var ljusår före oss andra.

Jag frågade om hon skulle göra det igen och hon nickade självklart! Och jag jo, självklart! och självklart gjorde hon det igen. Många gånger. Många, många gånger innan jag själv gjorde det. Jag förstod det aldrig då. Hur hon kunde vara sådär före, sådär tidig. Så där självklart!

För några år sedan dog hennes pappa. Det gick rykten om att han hade förgripit sig på henne. Enbart rykten. Såklart. Självklart!

Den där om att vara naken

Han spatserade runt så självklart naken i min lägenhet och jag älskade det. Jag älskar att han kunde ställa sig och titta ut genom fönstret. Naken. Säga att han inte förstod varför fåglarna verkade välja ut maskar. Fråga mig varför det var så. Jag älskar att han reflekterade över det. Jag älskar att han stod och rökte naken och var så där nyvaken, håret på sned. Jag älskar att han alltid var lika bakis som jag. Det där älskar jag.

Nu är han borta. Det hatar jag.

Den där om "barnens bästa"

Det känns så fruktansvärt absurt. Så "äh, det är så löjligt att jag inte ens vill diskutera det!". Det är så förnedrande och icke-demokratiskt att jag faktiskt är glad att det hände. Debattartikeln i Dagens Nyheter, den första juni 2007. "Ett biologiskt faktum att homoäktenskap är fel”.

För att inte låta de som inte vill ha demokrati inte komma till tals hade varit odemokratiskt. Jag sitter och läser och är förbannat glad för att jag vet att detta kommer att diskuteras. Detta kommer att uppröra. Det här kommer inte att gå obemärkt förbi.

Givetvis finns det mycket att diskutera. Mycket att analysera och prata om. "Vi har låtit Riksdagens utredningstjänst (RUT) översätta de viktigaste delarna av en fransk utredning som arbetat parallellt med den svenska Äktenskaps- och partnerskapsutredningen. Till skillnad från den svenska enmansutredningen rörde det sig i Frankrike om en parlamentariskt sammansatt utredning, och när den presenterade sitt slutbetänkande i januari 2006 var slutsatsen den rakt motsatta i jämförelse med den svenska: äktenskapet ska bevaras som en relation mellan en man och en kvinna." Fransk. Svensk. Två olika partisystem. Två olika familjesystem. Två olika välfärdssystem.

"Den franska utredningen valde att synnerligen grundligt analysera frågan och att - framförallt - lägga stor vikt vid barnperspektivet och vad FN:s Barnkonvention preciserar som "barnets bästa". I Frankrike är det tillåtet att aga barn. Att slå på ban är tillåtet, så länge de inte har föräldrar av samma kön. För i Frankrike tänker man på vad som är "barnets bästa".

Vem står bakom artikeln? Tidigare statsministern Thorbjörn Fälldin, tidigare kd-ledaren Alf Svensson, tidigare moderata talmannen Ingegerd Troedsson. Som Kristoffer tar upp: skribenterna är inte purunga. Givetvis har de rätt till sin åsikt, men frågan är om inte de är en utdöende ras, vilket antagligen är fel att anta. Hatbrott sker dagligen i Sverige. Dagligen. Det är inte något som jag utrett eller fört statistik över, det är något som jag sett när jag umgåtts med mina homosexuella vänner och släktningar. Det är väldigt sällan jag umgåtts med dem en hel dag/kväll utan att de blivit hatade.

Men det är bra. Det behövs. För att kunna gå framåt. För jag är övertygad om att det är dit vi är på väg.

Den där om att välja

Ligger och ajjjj:ar mig och pustar och har fått feber och det är så mycket jag måste göra. Det är så lite jag kan göra med trasiga revben. Går på tabletter som gör mig yr och jag är rädd att missa saker, strula till. S var här igår och pussade på mig. Kommer ikväll och gör mat, innan han lämnar mig för sommaren. Är just nu barnsligt förtjust i att kunna välja en fempoängare till hösten. Just nu barnsligt förtjust och vill läsa allt som går att läsas:

Samtida politisk teori
Europapolitik
Demokratins problem
International political economy
Demokrati och byråkrati
Utbildning och politik
State, civil society and democratiation in the Third World
Security and strategy in International relations

Gah! Värsta smörgåsbordet, hur faen ska man kunna välja bara en kurs?