13 maj 2006

Den där om ögonbrynen

Alltså. Mina ögonbryn. Jag har farfarsögonbryn. Farfarsögonbryn och farmorstrosor.

De har ett eget liv (ögonbrynen, inte trosorna). De har eget liv, med niotillfemjobb, egen Volvo och planterade blommor utanför huset. De gör som de vill. Lyssnar inte på någon (någon = mig). Jag svär åt dem varje morgon, men de bara ignorerar mig och det tutar upptaget i telefonen när jag ringer.

Jag har försökt att vattenkamma. Spraya. Pincetta. Trycka. Be och böna. Klippa. Dränka. Det hjälper. Några timmar. Sen spretar de igen.

Och jag har någon slags hatkärlek till dem. Som andra har till sitt hår. Jag har alltid kommit bra överens med mitt hår. Mitt hår har inte genomgått någon trotsålder. Mitt hår ler mot mig och säger välkommen in, när jag knackar på. Mitt hår blir rakt om jag säger "rakt!" och lockigt om jag ber om det. Mitt hår har kluvna hårtoppar ibland, men då går jag till frisören och jag och håret blir vänner igen.

Mina ögonbryn däremot. Trotsåldern sen jag föddes. Eller i alla fall sen jag började lägga märke till dem, som fjortonåring. De var då ett med varandra, så att säga. Jag separerade dem. De hade levt ihop i fjorton år, sen kom jag med min pincett. Det kanske är det som de är sura över fortfarande.

De har surat i fem år (eftersom jag bara är nitton). Jisses. Get over it!

4 kommentarer:

Lisa sa...

skämmas över sin skånska dialekt..? vad är det för jäkla sätt? du ska vara stolt att du inte har fisförnäm stockholmsdialekt

jonte sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
hk frank sa...

men ögonbrynen är fina. dem ska va precis så!

Jenny sa...

Lisa: Förlåt. Jag och skånskan kommer bättre och bättre överens för var dag som går.