Och de kommer springande på Sankt Eriksgatan och skriker och folk vänder sig om. Och de är som kalvar på grönbete på Stockholms gator. Och de vet om det men de skiter fullkomligt i att tjejen bakom kassan inte förstår vad de säger och drar på ännu mer med skånskan. Och jag skrattar och får tolka. Och vi shoppar och jag gör av med tusen kronor på två timmar och får totalpanik och totalångest och "det går tyvärr inte att lämna tillbaka trosorna."
Och bror har tvingat mig att lyssna på Fronda vs T.R hela helgen och
"fitta håll käften du la en hel vers utan att få nått sagt
propps mannen du gav mig ett riktigt gott skratt
ditt jävla mongo lär dig hantera micken först
det känns som jag dissar skiten ur piff puff
så fort jag hör ditt skit, dra snabbt i nödstopp
du kunde inte stänga mig om jag blev ditt ögonlock
helt hög jag pissa på fel bög".
Och de irriterar mig som fan. Som ingen annan. Och jag säger åt dem att "gör inte så där" och de tittar på mig med trotsiga ögon och gör så där igen. Och de gör allt för mig. Utom så där. Det där. Och pappa vill betala allting. Och mamma frågar om jag har tillräckligt med mat. Och bror frågar om jag har gått ner i vikt och jag säger ja och han säger "det syns. På brösten."
Och vi är ute i Förorten och tittar på mitt lilla kollektiv och mamma frågar var alla människorna kommer ifrån, är det Somalien? Och hon har hört att det är där ifrån de flesta kommer. Och jag svarar att jag inte vet, hon kan väl fråga. Och hon frågar och de svarar "Förorten". Och bror skäms och pappa skrattar.
Och mamma blir full när vi äter indiskt och hon frågar restaurangpersonalen var toaletten ligger, på engelska, och blir röd om kinderna när hon kommer på vad hon gjort. Och pappa berättar gamla krigshistorier, fast att han inte upplevt något krig och bror och jag festar vidare och mamma och pappa får åka tunnelbana själva. Och jag vaknar mitt i natten av att bror petar mig på näsan och viskar att han skrivit en dikt åt mig. Om mig.
Och vi springer omkring på Popaganda. Och jag har kjol och gummistövlar. Och på festen så blir bror full och jag sitter med en 32-åring i en fåtölj och det är trångt och han tar mig innanför klänningen och jag säger till honom att hålla sig utanför. Och han håller sig utanför. Och innanför. Och "håll dig utanför". Och jag knäar honom och han blir sur och går.
Och jag vaknar klockan åtta och vi har bara sovit tre timmar och mamma säger "låt barnen sova" och fy fan, vad det gör ont i huvudet. Och de kör mig hem och "varför är det ingen som kör i den här filen? Här kör jag!" Och filen har helt plötsligt heldragen linje och filen var en bussfil och helvete och "tyst med er, det är jag som kör!" Och de ger mig mat och säger att vi ses om två veckor.
Och de är min arme.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
underbart! och jag börjar nästan gråta lite. inte för att det påminner om min familj, direkt, men ändå. något.
och familjen är så fantastisk ibland.
En bra text (som vanligt) :) mycket energi och söt, känner igen de många känslor familjen kan ge tror jag..
Mycket text om ingenting, jag ville bara skriva något. (för du skriver alltid så bra.)
...som sagt, det är sorg, synd och skam att ni inte har er reality-filmare med er!
Du skriver helt underbart. Och det här inlägget får mig att le, för din arme påminner så mycket om min arme.
Skicka en kommentar