22 maj 2006

Den där om det svåra

Han hade lämnat kvar sin tröja hos mig. Sin gråa luvtröja hemma hos mig, så att jag hade något att lukta på. Något att borra in hela ansiktet i om kvällarna. Något att gråta och snora i när jag saknade honom som mest. Efter ungefär en vecka luktade den inte honom och hans tvättmedel längre. Så jag åkte ner till honom.

Vi var båda så totalt utmattade under den där resan. Värmen var så barbarisk i sitt sätt och gjorde att vi inte kunde tänka rakt och klart. Det fanns kvällar då vi föll ihop mot varandra och från varandra och jag grät och han hade nära till tårarna. Han förbannade den där resan redan då och menade att han ville ge mig det finaste, men att han inte kunde göra det där, inte under de omständigheterna.

Allt var så utmattande. Känslorna låg som oskyddade elkablar på huden på oss. Känslorna. Synerna. Upplevelserna. Allt låg utanför kroppen. Och inne i magen. Det var vår första utlandsresa och det som skulle bli rött och rosa under palmer och i vattenbryn byttes mot tiggare, sunkiga hotell och misär.

Vi bråkade som vi inte gjort tidigare. Vi slängde känslor och ord på varandra och mina tårar och hans magsjuka ville aldrig ta slut. Jag kräktes och förbannade hela den afrikanska kontinenten. Ingenting svalkade och allt blev så förbannat uppförstorat. Alla känslor. Alla ord. Det fanns bara vi två i hela universum.

Så satt vi på en buss på väg till kuststaden Pemba och som vanligt, på den här resan, så bråkade vi. Om jag minns rätt så handlade bråket om framtiden. Jag hade äntligen lagt ner min sköld och mitt svärd, gått ner på knä, som en fallen hjälte och erkänt att jag var hans för evigt, om han ville ha mig. Han ville hellre börja om. Det var redan då början på slutet. Början på början på slutet. Mina tårar föll och jag tittade envist ut genom fönstret på stepplandskapet. Då kom den.

"Looks like we made it
Look how far we've come my baby
We mighta took the long way
We knew we'd get there someday
They said, "I bet they'll never make it"
But just look at us holding on
We're still together still going strong"

Mina tårar föll snabbare och min hand letade efter hans. Jag la min lilla hand i hans stora. Det fanns bara vi två i hela universum. Vi två och en djävla Shania Twainlåt.

"You're still the one I run to
The one that I belong to
You're still the one
I want for life
You're still the one that I love
The only one I dream of
You're still the one I kiss goodnight"

Han vände sig mot mig och viskade "lämna mig aldrig" i mitt öra och jag log genom tårarna och viskade tillbaka "aldrig. Jag lämnar dig aldrig!"

8 kommentarer:

Jimmyroq sa...

Vackert som alltid. Den där Shania-låten är för övrigt för jävlig. Tror inte det finns någon som inte gråtit till den någon gång. Eller jo, så klart det finns, men då finns det säkert högst naturliga förklaringar.

Helen sa...

Aj!!! Vackert och smärtsamt.

K sa...

kram.

Bruno Gabinus sa...

Bara du kan skriva och utrycka dig så jävla skitfantastiskt bra!
Detta inlägg räjtar jag till top of the list ever!
Sluta aldrig skriva, du är bättre än bäst!

Anonym sa...

säger han som det handlar om ;) hahahaha

Marie sa...

wow...en nytillkommen läsare som kommer att hitta tillbaka...

Christina sa...

jamen baby, jag kom just hem och nu bölar jag ner i tangentbordet till din blogg och kenodragning på fyran.

nivån. men gumman, du är så stark.

Jenny sa...

Marie: Välkommen!

Christina: Ja... hrm... först satt jag och log när jag skrev det, sen blev jag ledsnare och ledsnare. Det var liksom texten som förde mig, inte jag som förde texten. Hade jag fått bestämma så hade inlägget blivit glatt.