24 maj 2006

Den där om pilarna

Ja. De varnade mig. Allihopa. Fyra stycken. För dig. För dig och dina känslor. Men jag valde att vara naiv och försvara dig och ignorera och koncentrera mig på oss. Just då. Där. Och det var förbannat korkat. För jag hade fått alla varningstecknen och redan brutit med dig en gång. Den där första gången när du började prata känslor och mitt mentala jag skrek hjälp och sprang åt andra hållet. För åt andra hållet fanns enkelheten. Och enkelheten tog emot mig med öppna armar och jag föll en liten bit. Tills han lämnade mig.

Och de där allihopa sa åt mig att inte krossa någons känslor. Varken mina eller dina. Och jag skrattade åt dem och sa att jag visste vad jag gjorde. Jag visste vad vi gjorde. Du visste vad vi gjorde. Du visste vad du gjorde. Du visste vad jag gjorde. Jag visste vad du gjorde. Vi visste vad vi gjorde.Och jag tror inte jag vet någon som är så förbannat naiv och hård som jag. Samtidigt.

För igår. Igår fick jag mailet. Och det slog mig så förbannat hårt mot golvet att jag slog huvudet och tappade allt jag hade i händerna.

"fan jenny, vill du använda mig för att på nåt sätt hämnas på m? att bara såra för att alla andra killar ska få axla ditt ok. din smärta.

eller vill du bara ha bekräftelse?

tro mig.

jag ser dig."

De där orden var som små, små indianpilar mot min hud. Han är kär. Och alla (de där två som jag berättar allt för) säger "vad var det jag sa?" Och jag svarar att de ska hålla käften. Och tala om allt, vi kan väl tala om allt men vi ska bara, bara vara vänner. Och jag tänker som en kille. Och vad gör vi nu?

Du träffade mig. hundra gånger om.

Och jag har blivit varnad, igen, för att lägga ut allt mitt röda här, men för fan, titta vems namn som står längst upp på den här sidan. Se vem det är som bestämmer över den här världen. Jag är 19 år. Jag är vuxen.

3 kommentarer:

Jag, jag och jag. sa...

ibland undrar jag hur man hittar människorna som man efter att enbart ha läst deras ord, tycker sig känna. kanske för att jag känner igen mig något så grönjävligt i det du skriver. fast du skriver så mycket bättre. kanske för att du är så jävla bra.

Jenny sa...

Om jag är bra och vi är lika så måste ju du med vara fantastisk! Men jag håller med: första gången jag läste dig så trodde jag att du var jag. Scary!

jag sa...

nope, det var itne i köket, det var i hans föräldrars säng