08 maj 2006

Den där om när leken försvann

Och jag ler och säger att jo, jag var ganska elak på högstadiet. Med. Och han ler och frågar om jag bet folk då med och det blir nästan som en lek och mitt leende blir till skratt och jag svarar att jag bara bet de som var snälla mot mig, de andra gjorde jag värre saker med. Han räcker fram sin tumme och ber mig ta en tugga och jag böjer mig fram och tar tag med tänderna. Reser mig upp och säger att jag faktiskt var dum på högstadiet. Riktigt dum. Så dum att folk hatade mig. På riktigt. Som man gör på högstadiet. Han gnider sin tumme och tittar på mig med mörka ögon. De mörka ögonen säger inte mycket. Säger inte något alls. Jag blir nervös och börjar svamla. Mot mörka ögon. Svamlar om att jag fått min okristna frälsning. Jag är snäll nu. Men bits fortfarande. Och jag var en annan då. Mobbare mår ibland sämre än de som blir mobbade. Jag gjorde uppror. Hade hela världen på mina axlar. Funderade på att ta mitt liv. Som alla andra. Såg ingen framtid. Grät. Misshandlade mig själv mer än andra. Som alla andra. Han har så mörka ögon. Så mörka ögon. Jag säger förlåt till de där ögonen. Och det är inte lek längre. Hans mörka ögon tittar på mig och han säger att han var den där. Den där som blev mobbad. Och hur fan kan jag veta hur dåligt han mådde? Hur fan kan jag säga att jag mådde sämre än vad han gjorde?

4 kommentarer:

K sa...

Man kan inte tävla i att ha mått sämst. Alla upplever olika.

Jenny sa...

Jag vet. I know. Men det var så han sa. Och ja...

Q sa...

Han har rätt. Du kan omöjligt ha mått sämre än den du mobbade. Tro mig, jag vet.

Jenny sa...

Dock tror jag att mobbare ibland kan må sämre än de som mobbas. Det kanske bara är skitsnack, vad vet jag.