Jag dejtade en kille när jag gick på högstadiet som på vår andra dejt sa att han hatade rött nagellack. På vår tredje dejt hade jag målat både finger- och tånaglar knallröda. Vad han sa om det, eller om han sa något om det, minns jag inte. Det mesta jag minns av honom var att han var den som fick mig att börja måla mina naglar i röda nyanser.
Killen jag var hopplöst förälskad i före M tjatade alltid på mig att jag skulle klippa av mitt långa hår. Han hade alltid varit tillsammans med tjejer med långt hår och ville nu knulla någon med kortare hår. Jag lät mitt hår växa och klippte det bara för att jag hade en frisör som jag älskade. När han lämnade mig svor jag över honom och klippte av håret ovanför axlarna. Alla trodde att det var för att jag ville ha honom tillbaka. Jag visste att det var hämnd. Nu har jag kort hår. Du kan inte få mig. Du kan inte få mig även om du sjunger dina djävla sånger med hes röst. Du kan inte få mig hur mycket du än kan spela på din gitarr, vara svår, titta på mig med intensiva ögonen. Du kan inte få mig igen hur länge minnet än finns av dig och hur dina händer rör sig över min kropp.
Min mamma har alltid sagt att jag går mot strömmen. Hon säger att jag är underlig. Hon säger att det är därför jag får kämpa så djävla mycket, för att mot strömmen knuffas och stångas folk. Mot strömmen är det inte motvind. Det är därför de flesta går åt det andra hållet. Min mamma säger att jag är lik hennes farmor. Eller om det var mormor. Hennes farmor/mormor fick en kniv i armen. En kniv i armen när hon gick mellan två män som bråkade om hennes hjärta. Min mammas mormor/farmor gick också mot strömmen, i motvind. Hon bråkade, sa inte "ja" och inte "snälla?". Hon klippte inte av sig håret och hon målade säkert sina naglar röda.
Hon ställde sig upp och gick. Åt fel håll. Och även om det är förbannat ensamt att gå åt fel håll så går jag hellre åt det här hållet och är lite ensam än går åt rätt håll och säger "ja" och "snälla?". För jag gillar rött nagellack. Och medan jag skrev det här så hann det torka.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
när jag stod i duschen för en timme sen efter en sen natt tänkte jag att det var länge sen de var röda. sen satte jag mig framför datorn och din blogg med mitt lack. maybelline, red seduction, nr 77. asså...
jag känner mig också som en motvals käring. det ser nog inte ut så, utåt, men det har känts så inåt de senaste fyra åren. som att jag passar så bra in och längtar så långt bort. säger inte ja och snälla men i våndan och förvirringen att inte göra det önskar jag nästan att jag gjorde det. ibland ber jag.
du gör mig eftertänksam.
Jag gillar människor som går sin egen väg. Tyvärr är det m ånga som gör det bara för att "göra det", därför är det skönt när man stöter på någon som gör det för sin egen skull.
Christina: Amen dra på trissor, vi målade med samma djävla lack! Och jag ser nog inte heller ut som en sådan som går sin egen väg, men när jag öppnar munnen så kommer det ut en massa svordomar, som knulla, och sånt. Knulla är ett förbannat bra ord.
Antira: Håller med mig. Så många vill vara annorlunda att annorlunda blir norm. Och det är därför jag egentligen ogillar att skriva blogginlägg som detta, för alla skriver att de är så annorlunda och går sin egen väg att det blir (för) vanligt att skriva så.
Sablar, jag har fått en ny idol. Det var ju inte meningen. Det ligger nog något bra i det där namnet Jenny. Du ska nog inte oroa dig över att det är så vanligt att gå sin egen väg; få är vassa nog i genren att ge en karl det där raffinerade haha!et. (Yes!)
Skicka en kommentar