Den där om den underliga sorten

Mamma ringer och frågar hur allt är. Och jag svarar "bra" och hon säger att hon inte tror på mig och jag suckar. Och hon frågar när jag ska komma hem och jag undrar vad hon menar, för jag är ju hemma och hon säger "hemma på riktigt. När ska du komma hem till Skåne?" Och jag svarar att Skåne inte varit hemma sedan jag flyttade till London som nittonåring. Och hon säger att hon saknar mig och knappt ens minns hur jag ser ut och jag skrattar men skrattet är ledset och jag måste sätta mig på toalettstolen och det är tur att sladden är lång och jag måste knipa med pekfinger och tumme där näsan precis börjar, så där som jag gör när jag inte vill börja gråta.

Och hon säger att det är så ensamt och ska jag bli borta hela mitt liv? Och jag säger att jag känner mig instängd i Skåne och hon förstår inte och pratar om öppna landskap och att jag inte kan må bra av att flyttaflyttaflytta och vad flyr jag från och att jag ju kände mig instängd i London med. Och jag säger att jag kan inte få luft när jag bor för länge någonstans. Och hon säger att jag ju kunde andas med M. Jag kunde andas i Växjö. Och jag säger att jag vet. Och jag säger att jag kommer stanna snart. När jag träffar den där. Den där som ska hälla mjölk i mitt te varje morgon. Den där som kommer att stryka mig över håret och som kommer ta min mamma med storm.

Och hon säger bra. Det blir nog bra. Men jag hör hur hon tvekar. Tvivlar. Och jag tänker att hon inte är ensam.

Jag är av en underlig sort för jag längtar iväg längtar ständigt bort
inga band knutna till någon
nej jag vill va stark och ensam och bara i mig.

Och du ser på mig länge innan du går och du säger att du förstår
för jag är allt du vill ha ­
allt du inte kan få.