Den där om the way you make me feel

Åh, Gud, jag tror att jag hade glömt det där.

Glömt hur det kan vara med en manshand på min mage. Glödheta kinder. Stirrandet in i den andres ögon. Fnissandet. Sökandet. Människor som går förbi. Människor måste gå förbi. Men jag har ingen koll. Blåsandet. Suckandet. Strykandet. Klappandet på kinden. De små pussarna. Och de långa kyssarna.

Jag tror att jag hade glömt bort handen på ryggen. Smekandet. "Du är fin":andet. Nervösheten. Tankarna. Bristen på tankar. Kissnödigheten. Att jag blir så kissnödig att jag håller på att spricka, men inte vill gå, kanske kan hålla sig lite, lite till? Och sen paniken, när jag väl går och det är fem personer före i kön.

Jag tror att jag hade glömt bort hur solen kan dominera. Kittlandet i magen. Sucktandet. Skrattet. Skrattet för att jag skrattar. Skrattet för att han skrattar. Skrattet för att han skrattar för att jag skrattar. Virvlandet. Och hur han får mig att känna. Svagheten i benen. Tänder och läppar mot varm hud. Jag är femton år igen.

Jag tror att jag hade glömt allt det där. Det kom tillbaka till mig. Igår. Hångla i parken är det bästa som finns.