Jag hänger inte riktigt med i utvecklingen runt mig. Det känns som om jag är den enda som är någerlunda lycklig och mår bra. Runt om mig trillar mina kompisar som soldater under första världskriget. Bam, bam, bam!
Det är bulimi, anorexi, sjukskrivningar, orklöshet, skära sig själv, hata sig själv, hata andra och sorg till höger och vänster. Och jag springer och springer, men jag hinner inte ta emot alla som faller. Jag har inte lyckats ta emot en enda.
Alla mina söta, vackra ängeltjejer tar ut sin ilska inåt och plågar sina kroppar på alla möjliga sätt.
Alla mina söta, vackra ängelkillar bryter ihop och klarar inte gå upp ur sängen.
Var det så här när våra föräldrar var yngre? Är detta ett inträde i vuxenvärlden?
Jag har alltid trott att om jag älskar tillräckligt mycket så kommer allt gå. Allt kommer bli helt. Men jag kan inte hjälpa. En kram och kärleksord hjälper inte. För igår, igår sjukskrevs två till. De grät. Och de föll. Bom, bom.
Och jag trodde verkligen att jag skulle kunna rädda i alla fall honom. Om jag bara älskade, älskade, älskade. Men det gick inte. Den jag helst av allt velat rädda, föll han med. Och det känns som om jag var med på krigsfältet. Jag stred precis bredvid honom. Jag trodde jag kunde skydda honom från gevärselden och granaterna. Jag ville vara störst och starkast. Mest och bäst. Jag trodde att om jag försökte tillräckligt mycket så skulle jag kunna skydda honom. Jag lindade mina känslor runt om honom och försökte göra fältet rosa istället för grått och svart.
Men jag såg inte att han redan hade fallit.
Bom, bom, bom.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Det var fint skrivet, men jag tror att alla måste fånga upp sig själva, det svider och man vill så gärna, men det enda man kan göra är att älska så mkt man förmår!
Mmm, vackert.
Du är en jäkel på att älska.
Mig har du i allafall lyckats rädda flera gånger om och fältet är fortfarander rosa!
Skicka en kommentar