Innan idag när jag var på ICA och stod i kön så stod två föräldrar bakom mig. De pratade om deras söners fotbollslag och om hur det var med folk. Det gick kalla kårar utmed min ryggrad och det kröp i skinnet. Jag har ingen aning om varför men jag hatar det! Jag hatar den där "lilla stadskänslan" och att alla känner alla. Jag kommer från ett mycket mindre samhälle än det jag bor i nu, och där känner verkligen alla alla. Mina föräldrar är fortfarande gifta med varandra. Jag har haft en trygg uppväxt. Varför vill jag inte flytta till en liten stad?
En av de bästa känslorna jag har haft i mitt liv var när jag trängdes på Londons gator. Folk sprang förbi mig och knuffades. Det kändes som om jag hade kunnat lyfta från marken, för jag fick en sån frihetskänsla jag aldrig fått innan.
Och jag är fan sjuk i huvudet. Varför känner jag så här? Varför vill jag att folk inte ska känna mig? Varför vill jag inte bo i en söt stad och ha fem söner som alla tränar i samma lag? Varför blir jag uttråkad när jag bott på samma ställe längre än ett år? Varför kan jag aldrig nöja mig? Vad är det jag flyr ifrån?
För till och med den där känslan jag fick i London försvann så småningom och London blev för litet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Det finns små samhällen även storstäder, människor tenderar att gruppera sig. Så i Tokyo eller Hongkong finns det nog också pappor som snackar om andra pappors barn som spelar i samma fotbollslag. Fast i Tokyo skulle du kankse inte förstå vad de pratar om.. det är kanske bättre?
Jag hatar mycket folk. Det går kalla kårar i mig en lördag på stan. Tacka vet jag landet. ;)
Skicka en kommentar