I vanliga fall skiter jag ganska mycket i vad folk sager och tycker om mig och det jag gor. Dock har jag fatt fler an ett mail nu, fran vanner jag bryr mig valdigt mycket om, som tycker att mitt liv har verkar vara lite val destruktivt.
Jag vill inte forsvara mig sjalv eller de val jag gor. Det har ar mitt liv, och bara mitt och jag lever det som jag vill. Jag forstar att somliga ar oroliga, det hade jag varit om jag inte bott i mig sjalv. Varfor jag valjer att fly fran verkligheten med diverse forhojande effekter kan jag inte svara pa. Jag bara gor det for att det far mig att ma bra, for ibland ar det inte svarare an sa.
Nar jag var sexton borjade jag ta XTC, men gillade det sa mycket att jag lovade mig sjalv att inte fortsatta. Jag har samma filosofi fortfarande, gillar jag nagot for mycket sa fortsatter jag inte. Det liv jag lever har kommer ta slut nar jag lamnar DF.
Jag ar ledsen om jag gor er besvikna, men jag maste fa leva mitt liv och sla sonder mig sjalv lite innan jag kommer tillbaka for att stanna och sta still och inte langre virvla och maste skaffa man, barn och den skiten.
Tack for att ni bryr er, nu ska jag ta och ga upp till den dar vackra som ligger och sover i min sang.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
19 kommentarer:
för det är väl just precis kanske då man känner att man verkligen lever. när allt annat bleknar.
att bryta ihop, att krossas, det är bra för man kommer alltid tillbaka starkare....som utomstående kan det vara svårt att se på men dom har egentligen inte nåt val....bli stark nu jenny...
Hej Jenny!
Hittade just hit, har läst mig igenom stora delar av det du bjussat på och: Å vad jag tycker om dig! Intelligent och hudlöst skrivet. Fy fan vad bra du är. Rock on.
Jag känner förstås inte dig privat, men jag tycker inte att du verkar leva mer destruktivt än många andra jag känner. Istället verkar du vara modigare, öppnare. Det du skriver är hudlöst, intimt, men ändå distanserat. Det är bra med vänner som oroar sig, men också bra att få lov att, som du skriver, krossa sig själv emellanåt (så länge man kan ta sig på fötter igen förstås).
Vet som sagt inte varför jag skriver detta när vi inte känner varandra. Men det är något... Du berör mig så mkt i det du skriver att jag har svårt för att vara tyst. Keep it up.
För det är ju när man bara har ansvar för sig själv och när ingen annan är särskilt beroende av en som man kan göra allt det där. Prova, uppleva, LEVA. Känna att man lever och finns till; det gör åtminstone inte jag här mitt i den förbannade vardagsrutinen och det är därför jag längtar utbort hela tiden. Kanske är nånting liknande för dig. Jag hade hursomhelst gjort precis samma sak som du. Yeah.
Gumman, jag förstår att folk är oroliga. Men jag vet inte, det är klart att det kan vara destruktivt utan kontroll och till slut måste man ju stanna upp. Men denna blogg är ändå ett bevis på att du, mer än väldigt många andra, just stannar upp och utvecklar dina tankar och känslor. Så att du hinner med, och kan just utvecklas. Men visst, man kan ju aldrig heller glömma att hälsan är det enda vi har när allt kommer omkring. Ta hand om dig! Puss och kram/Elin
Jag tycker bara att du verkar öppen och härlig, inte destruktiv. Jag tycker inte att du verkar ansvarslös, utan att du står för det du gör. Fortsätt vara den du är, och fortsätt skriva! Kram.
fan ba asså skit i mig bah sex och knark bah och sen man och barn och den skiten bah hatar vara svensson liksom det här är fan mitt liv bah
Okej, Johannes, nu far du komma fram ur din anonymitet, for sant bara irriterar och frustrerar och gor mig nyfiken. Du har min mailadress.
Emma, Elin, Linda, Dronten och Mimmi: Tack, tack snalla. Ibland, somliga dagar, behover man snalla ord, idag ar en sadan dag.
Och anonym: same, same, men jag skriver det battre.
och det har inte slagit dig att en del av poängen var att skriva det så uselt att den EGENTLIGA innebörden av din post blev tydlig? Jo, det har det ju.
Anonym: Kom igen, du kommer aldrig kunna kritisera mig varre an jag kritiserar mig sjalv, vad ar meningen med att vara anonym och kritisera vad folk skriver? Jag, och antagligen manga med mig, skulle garna vilja ha svar pa den fragan.
bra fråga.
Som du inte kan svara pa?
jo, det kan jag. men jag tror dessvärre inte att jag har något bra svar. och då är det väl lika bra att jag jag låter bli?
Antagligen. Vi gillar inte kasst skrivande, eller hur?
på den punkten är vi nog överens.
Avståndet till Mexico gör väl att de som varit vana vid trygglyxen att så där rent teoretiskt i alla fall kunna nå dig med en utsträckt hand om det skulle gå förbannat illa, någon gång, också får vakna upp till att det är du som lever ditt liv och alla dess konsekvenser. Lever det starkt, som du vill, och går lika rakt varthän det bär. Kanske ett väldigt snyggt lik, kanske en väldigt erfaren tant, där borta i andra änden av det, någonstans.
Det ger sig. Det läskiga är att bry sig om, och känna hjälplösheten. Det är i alla fall bra att du inte delar den själv. Jag tror också att du kan -- klippa, när det blir för bra. Det enda spår oro jag känner är folk och fä som tar dig till sig som förebild och följer dina spår utan din styrka (eller tävlar i din skugga).
Vilket placerar mig långt som attan in på andra sidan föräldraträsket, i någon lokal Hem&skola-falang. Må så vara, kanske; de behöver väl med något mått föryngring i gubbleden.
Från mjölkbutiken klockan fem, ett präktigt mumintroll gick hem.
...och igen återkommer jag till det som präglar oss båda. Det är jobbigt att vara vit medelklass. Det destruktiva för att bryta ramarna, slå sig ur och revoltera. Du är åtminstone på det klara med att de flesta av oss faller dit i slutet i alla fall. Faller in i svenssonlivet.
Skicka en kommentar