Den där om tiden

I desperata forsok att fånga dagen, greppa den, ta tag i den som om den vore ett tidningspapper som man kan knyckla ihop och stoppa ner i fickan då den är så flyende, ständigt forsvinnande, hånskrattande åt mig for att "du får mig aldrig, alla forsoker, ingen lyckas" och jag har snart varit har halva tiden. Halva tiden av blickar på mig. Fransmannen, som irriterade sig på mig lika mycket som han handlost foll for mig tills jag boxade honom i magen med ord och handligar som han inte kunde hantera. Halva tiden med folk jag har kommit att älska att älska. Och han, den där vackra, som gor så ont. Inte så länge kvar med honom.

En nervoshet infinner sig. En känsla av att jag är så mycket mindre, obetydelselos. Som när man vill spela sin favoritlåt for någon, men de inte verkar gilla den och man byter snabbt till nästa.

Jag vill inte lämna det här. Som jag skrev, i Stockholm; jag är hemma nu. Som jag alltid är hemma där jag är. Och där jag alltid längtar bort.

(Och, jaha, det blev mest meningslost babbel, vill ni läsa något bra, om tid, idag så ska ni läsa A skyscraper of procrastination.)