Och hon ser honom över dansgolvet, som hon alltid ser dem över dansgolvet fast att hon är så liten så mycket kortare än alla andra alla runt om och det är något i hennes ögon som förtrollar och binder och hon vet om det och hon ser dem som djur. Som en fångst och hon vet att hon inte borde. Hon ser honom och hon vet var de kommer att hamna och det tråkar ut henne en
Och hon går fram till honom, slår sig fram utan att vidröra någon, slår sig genom sin egen egentliga motvilja och tänker att snart så kommer han att lägga sin förutsägbara hand på hennes axel och vill det sig riktigt väl, ar han tillräckligt framgangsrik så lägger han den runt hennes midja även om det är en framgång som inte är så stor i hennes värld för hon tar vad hon får hon får vad hon tar. Hon går fram till honom och han säger hej.
Och kvällen är som alla andra kvällar och den är inte ovanlig och inget speciell.
Och de är på väg därifrån och han har lagt sin hand i hennes eller om det var tvärtom och hon känner sig lite förvirrad över att den är där och hur hamnade den där? Och han kysser henne ganska bra bättre an hon förväntat och hon vet hur hon ska uppföra sig hon
Och uppe i taket räknar hon sprickorna och ljuset börjar sila in genom fönstret och hon kommer inte ihåg vem som drog för persiennen och hon börjar bli hungrig, men han kysser henne ganska bra.
Och hon somnar på magen och vaknar likadant lite senare av att han kysser henne i nacken och hon klappar honom på kinden och hatar att han vaknade före henne, för ingen ska få se henne sova, hitta henne obevakad, hon måste alltid stå på vakt, vara sin egen riddare.
Och hon reser sig upp och skiter fullständigt i att han ropar hennes namn, som egentligen inte är hennes namn, och hon skiter fullständigt i att han kysste henne bra och att han höll hennes hand och att han såg henne obevakad. Och hon går.
10 kommentarer:
han läser och han läser och plötsligt är det som om luften tagit slut. Luften är borta. Han kommer på sej själv med med att inte andas, får inte, måste läsa allt på en gång. Inget får störa, inte ens små omedvetna andetag. Texten är slut och det slutar med att hon, den där tjejen, gick sin väg och han själv tänker att fan vad bra hon skriver. Han andas djupa andetag och tänker att skulle texten varit längre hade han liv inte kunde räddas för det är väl så med vissa tjejer, att dom är värda att dö för, för det är så han tänker när han läser texten en gång till...
Väl skrivet jenny. Det blir målande; inte irriterande för mycket detaljer och inte tråkigt slimmat för lite.
Förtrollande perfekt. Inte för mycket, inte för lite.
Gud människa, du har en förmåga att skriva så att det känns in i alla celler. Briljant!
jag tror absolut att vi hade trivts. fast hade kanske varit lite konstigt ibland. som att se in i en spegel.
FAN vad du är bra.
Jag upprepar mig bara, men jag älskar det du skriver.
Spelar eg. inte så stor roll VAD du skriver, det är sättet. Ordens sätt att samsas. Fantastiskt.
Joho, men alla... tack da. Nu ska jag sova, for idag har jag druckit ett glas rodvin for mycket, flortat for mycket med bartendern och spillt mitt hjarta over halva Mexico City.
Underbart skrivet men du har nog fått lite väl mycket inspiration av silverfisken. Tråkigt att inte vara först med något bra.
Elin: Tack, tack, men jag ar nog den enda svensken i hela varlden som inte laser Silverfisken.
Skicka en kommentar