Den där om att akta sig

Det händer inte mig, det där händer inte mig, det kommer aldrig hända mig, det där kommer aldrig att hända mig.

Och det är förbannat djävla korkat att tänka så, för på sidan o2 så har tjuginioåriga Susanne blivit mördad, på sidan o3 har en fördubbling av antalet dödade cyklister skett, på sidan o4 går män fria från våldtäkt, på sidan 14 blir en kvinna skuren i låret av ett fyllo.

För jag använder inte cykelhjälm och de där, på de där sidorna hade lika gärna kunnat vara jag. De är jag. Jag håller mig inte undan fyllon med tillgång till kniv, vet inte riktigt hur en mördare ser ut. Jag har haft sex mot min vilja. Jag har blivit hårt, brutalt upptryckt mot en vägg, haft en hand tryckt mot min hals, en kropp som krävt vad jag inte velat ge. En kropp som lämnade mig hulkande och oförstående, för det hände fortfarande inte mig. Och han såg inte ut som en riktig våldtäktsman förrän efteråt.

Jag vägrar gå runt och akta mig. Jag tänker inte akta mig djävligt noga. För även om sidan o1 till 115 handlar om mig, så kan man inte leva så. Jag kan inte leva så. Då är jag hellre våldtagen och vunnen än icketagen och ständigt rädd.