Den där om att vara välkommen hem

Både Finaste och jag är så där nyförälskade att vi inte kan prata om något annat, vilket passar oss ganska bra, där vi ligger och sover i samma säng och råkar skeda varandra i sömnen i tron att det är någonannan, den där andra, vi skedar. Jag vaknar före henne, pussar henne på armen och går till jobb och hon har gjort mat, älskling, välkommen hem! när jag kommer hem från jobb. Finaste är skitdålig på att laga mat, men det är okej ändå.

Jag säger att jag måste ut och röka, men smyger iväg tvåtre minuter, runt hörnet och pussar pojkmun och när jag kommer upp igen så vet hon redan vad som hänt. Vi går ut och dricker öl och han möter upp när vi redan är fulla och han skrattar åt oss och varje gång han går på toa så utbrister Finaste att han är så fin, så fiiiiin, alltså! och jag pyser och pyr av stolthet. Varje gång Finaste går på toa så tokhånglar vi och viskar nära, nära. Och varje gång jag går på toa så fnissar de och diskuterar sanningshalten i spådomar.

Finaste försöker hjälpa mig att sluta röka, har till den sista på mig. Jag rycker på axlarna och säger att jag har ju bara rökt lite i sommar, men kommer sen på att det gått ett helt år. Jag har rökt ett helt djävla år och blir själv förvånad över hur länge det faktiskt är. Jag började röka på torsdagar, det var rökdagen. Helt plötsligt råkade varje dag vara torsdag. Finaste går till Apoteket och hämtar lappar och scheman och är engagerad. Jag muttrar mest.

På fredag åker Finaste till sitt nya span i Malmö och lämnar plats i sängen åt pojkmun. Flickfniss på morgonen byts mot pojkblås i nacken. Men fram tills dess har vi tid att dricka hundratusen öl. Jag och Finaste.