Första dagen i skolan. Är alltid lika djävla överdrivet nervös för att jag ska få stå själv på rasten och se efterbliven ut. Hatar att vara själv. Hatar, hatar. Så jag satt på första lektionen och funderade på hur jag skulle få vänner och vi blev uppdelade i grupper och alla kände varandra redan, så klart. Så jag räckte upp handen och sa ungefär att jag har inga vänner och ingen att gruppa med... bara så ni vet. Och folk sket i det, för de hade redan sitt på det torra, de behövde inte vara efterblivna på rasten. Och jag fick skämmas. Men! Men! När jag åkte hem så kom det fram en tjej och du går master statsvetenskap va? Och jag jo och hon jag är också ensam, här är mitt telefonnummer, nu kan vi gruppa! och jag bubblade och pratade för snabbt och nu har jag en ny kompis, så nu är jag lycklig igen och har någon bredvid mig när jag ser efterbliven ut på rasten. Vi kommer att bli bästisar.
Min rumskompis och jag kommer skitbra överrens. Jag säger jag har spritt ut mina grejer i köket lite, hoppas det är okej! och han nickar och ler och ska måla om köksväggen och verkar vara världens snällaste och har en skitsnygg tatuering och går en skrivlinje och pratar mysig dialekt. Sen säger han Jenny, jag ska springa ut en stund, vill du ha något? och jag funderar och skriker skitdyra praliner!, men hinner gå innan han kommer hem. Vi kommer att bli bästisar.
Märkte idag att man kunde lägga upp filmer här. Här kommer en film på en man i Mexiko som dansar fult:
6 kommentarer:
jag är också sådär: missade första skoldan o kom försent dagen efter o måste genast tjuta Är alla redan kompisar nu, och haaaatar mig? Måste jag sitta själv i matsalen, va va??
Jag skäms ofta i efterhand för att jag inte är sådär smidig som alla verkar vara, men vafan; nu har jag massa kompisar. Som kanske tycker jag är en bulldozer, men vafan igen.
ps. lycka till din skola!
Amen precis! Fast här är det mer att de känner varandra för att de gått med varandra i massa år tidigare, på a-kurs och b-kurs och sån skit, så jag är helt chanslös. Var helt chanslös, tills hon den där söta kom fram och knackade på axeln, för jag hade inte hört när hon ropat, för jag hade musik i öronen. Nu är jag nervös för att jag inte ska känna igen henne igen.
Och tack fina, fina du, jag tror att det kommer gå svinbra för oss båda!
du jenny?! bor du med ett skägg från värmland? är så nyfiken, måste vara han. snälla säg att min intuition ledde mig rätt!
Söderböna: Läskigt om det skulle vara så. Eller kanske mer läskigt att du skulle veta om det i så fall.
jag är inte läskig. jag är oftast ganska snäll.
läser din blogg ibland och blev lite förvånad över att beskrivningen stämde in lite på en viss person bara...
hoppas jag inte skrämde dig till anonymitet igen. det var väldigt dumt av mig isåfall. du är en av mina favoritbloggare ju.
Du är kanske inte läskig, men att du vet är läskigt, och jo, det skrämmer mig, men jag måste ju lära mig leva med sådana grejer med. Välkommen in i min privata sfär! Och ps: hur känner du honom?
Skicka en kommentar