Den där om rosa kartonger

Vi åkte alltid in till den där stora leksaksaffären i Lund innan, den där som ligger under en mataffär, och jag fick välja precis vad jag ville ha. Jag minns att känslorna var ganska så delade men att jag sprang runt där, upp och ner för raderna och kunde inte riktigt bestämma mig. Jag tog en kulpåse, men la tillbaka den på fel hylla när jag såg Barbiedockan, som lades på en annan fel hylla, när jag såg filmen med Smurfarna. Små fötter som smattrade mot betonggolv. Små händer som greppade om rosa kartonger, gjorda av lika delar drömmar och papp. Magen kurrande i sånt där barnkurr, som låter högre än musiken som spelas inne i affären. Barnmage, lite runt, med en navelsknapp mitt på.

Kartongen låg sen alltid i baksätet, ett äpple bredvid. Jag satt bredvid mamma där fram och grätgrätgrät. Tittade bak mot kartongen och sträckte mina små armar mot den medan mamma höll ett öga på vägen, ett på mig. En hand på ratten, en försökte greppa om mina förtvivlade känslor. Vira bomull och mjukt runt dem, få mina tårar att sluta rinna, mina skrik om att jag inte ville att upphöra. Det måste ha gjort mer ont i henne än i mig.

Vi kom fram till sjukhuset och hon tog min lilla hand i sin och jag grätgrätgrät hela vägen. Grätgrätgrät medan jag fick sätta på mig sjukhuskläderna, medan jag fick den lugnande sprutan. Blev mindre och yngre för varje minut. Behövde sitta i knä och suga på tumme. Slitna tröstkudden i famnen och trassligt gråthår trycktes mot mammas hals. Motsträvigt upp på sjukhussängen, där jag antagligen alltid såg ut att vara runt trettio centimeter lång. Liten i gigantsäng. Grätgrätgrät när de rullade bort mig och slitna tröstkudden hårt tryckt mot brösten och ett löfte om att den skulle vara med under hela operationen ekandes i den tomma magen.

Jag vet inte hur mamma klarade av det varje gång, hur hon klarade av att stålsätta sig. Hon låg lika mycket på den där sjukhussängen som jag gjorde. Det var henne de rullade in när de rullade in mig. Hennes tårar som rann bredvid mina tårar på barnkinder, röda av upprördhet.

Titta på kaninen!, som blev större när jag andades ut och mindre när jag andades in. Jag höll andan och lovade mig själv att aldrig, aldrig somna, men somnade ändå alltid. Vaknade upp i uppvakningssalen och började gråta igen direkt när jag vaknade. Mamma sittandes bredvid, läsande Hemmets journal. Märkte att jag vaknade, la en sval hand på min panna, log mot mig, frågade om jag hade ont. Och självklart hade jag ont, ondast i världen, var minst i världen, aldrig mer än trettio centimeter lång, bara hon fanns kvar, satt vid min sida.

Bli utburen till bilen, fast att jag antagligen kunde gå själv. Minst i världen. Mamma lukt i näsan och armarna hårt runt hennes hals. Näsan inborrad i halsgropen. Trollhår överallt. Kudden bortglömd. Liggandes på vägen hem i baksätet, tuggandes äpple och en rosa kartong i handen.