Den där om babysängen

Han tar mig i handen och jag kärlekspirrar fortfarande i magen. Säger att jag ska följa med på fotboll, men jag skakar på huvudet: hårlockar som flyger och säger måste plugga, vill inte stå där isfötter och tråkblick. Han pussar mig på kinden och trallgår för att stå isfötter. Han går och det blir så där tomt som det bara blir när man umgåtts med någon länge, som sen åker. Det är liksom tyst fast att man spelar Nick Cave på högsta plusplus, så tyst att man måste systematiskt äta upp alla russin som köpts.

Uppsats i oändlig röra. Jag började dra i ändar som satt fast och pilla på delar som inte var trasiga, nu ligger allt i en .docfil och jag vet inte vad som är början eller slutet. Planerar istället pojkvänsfödelsedag och tittar på lägenhet. För det har börjat pyra i tanken och även om vi båda säger nej och inte än, så smyger vi runt på vår först lägenhetsvisning tillsammans och låtsas att vi har långtflygna planer om köksrenovering och babysängsplacering. Det är som en hemlighet, som bara vi vet om, fast att vi är som alla de andra paren på den där visningen. Jag piper när jag ser kakelugnar och på Åsögatan hittar jag mitt hem och viskar i hans öra att vi kanske ska slå till ändå? Han ögonglittrar mot mig och säger baby, här, bredvid vår säng, ska babysängen stå!