Vi sitter på vår innergård och dricker rosé när hon ringer och skriker på min pojkvän. Jag drar filten närmare kroppen, skuggan har börjat falla över oss och jag fryser konstant. Jag tittar frågande på honom, höjer ögonbrynen medan han försöker forma tysta ord som jag inte kan tyda.
Efter en stund förstår jag. Påsken nollnio är nog inte den roligaste i världen, kommer antagligen för alltid vara tiden då hon fick veta. För hon vet nu, äntligen äntligen äntligen äntligen äntligen äntligenäntligenäntligenäntligenäntligenäntligenäntligenäntligen äntligenäntligenäntligenäntligen
äntligenäntligenäntligenäntligen äntligenäntligenäntligenäntligenäntligen.
Han kom hem efter att ha lämnat barnen hos sina föräldrar, stängt av telefonen hela helgen och sa som det var till sin fru: han har blivit kär. I en annan. Vill du ha en kram? frågar jag Stolte mannen. Det vill han och så står vi medan innergården bli kallare och kallare.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Fan vad ont det måste göra hos henne, fy. Jag känner smärtan ända hit.
Äntligen berättade han iallafall. (Har ju följt storyn på din blogg).
Det där om att "det man inte vet mår man inte dåligt av" är världens lögn. Få saker gör så ont som att bli bedragen och ju längre tiden går, ju ondare gör det att få veta.
Men nu förstår jag inte. Känner du killen via jobb och Stolte mannen tjejen? Eller varför skäller hon ut honom?
BB: båda känner båda, men pojkvän känner dem mycket, mycket bättre än jag gör. Frun ringde till pojkvän och skällde för att han visste och inte sa något.
Skicka en kommentar