Så står vi där, på Trädgårdsgatan mitt i lilla staden där Stolte mannen har växt upp. Vanthand i vanthand och så mycket löv på asfalt att jag redan halkat tre gånger trots brist på högklack. Det är söndagssol och så kallt att tvåpuls biter stora tuggor av både kind och näsa. Och
jag går med dig överallt.
Helt plötsligt pratar vi småstadsframtid. Enkelheten att cykla överallt. Att ligga söndagar framför teven, lördagar med vin, tacos och vuxenmys. Om hej! och inte hej? på Konsum. Om kaffe och kaka. Om Svensson. Om en svart stereo i hörnet. Om dagis-förskola-skola-smygröka utanför kiosken, den nere vid stationen.
På väg mot Stockholm tittar jag på honom och blir plötsligt rädd. Det där är ju inte vad jag velat tidigare, är helt motsatt, flytt från svart stereo i hörnet i hela mitt liv. Han stryker mig över kind, säger att det är långt in i framtiden.
Jag går med dig överallt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Låter som ni har en otroligt fin kärlek ihop! :) Så länge han går med dig överallt också, vill säga.
Det är ju den otippade framtiden som är mest spännande.
Det låter fint. Och inte så dumt trots allt.
Men liksom jag är så här (sen arton år): München, London, Malaga, Mexico City, Stockholm. Stora städer, stora städer för små = nejtack! Men nu? Totalt oväntat!
Jag tycker det är fint. Och jag förstår dig.
Skicka en kommentar