Den där om vad som gör mig ledsnast i hela världen idag (inte hela för mina kompisar fick en dotter inatt, som vägde tre kilo, av det blev jag glad)

Min finaste, finaste kompis åkte hem till sin hemby långt från Stockholm för att gå på sin lillasysters födelsekalas. Hela släkten var där och hon var lite nervös och hon hade sin flickvän i handen, flickvännen som alla inte hade träffat.

Och de vågade inte pussas på hela kvällen men de slängde långa kärleksblickar och när flickvännen pratade med farbror så var hon artig och fin och hälsade med handslag fast och ögonkontakt och leende. Och när de tog för sig av tårtan tog de inte för mycket utan kanske bara en gång och kanske två, för att visa att den var god. Och där var kusinerna som hon växt upp med och där var fastrarna som sett henne naken som treåring.

Och som de tittade. Och viskade. För den där flickvännen var ingen pojkvän, utan en flickvän. Och när de precis skulle gå så kom finaste, finaste kompisens farmor fram och sa att det trodde jag aldrig om det, jag trodde aldrig att du skulle bli en sån där! Och när min finaste, finaste kompis sa det till mig så blödde mitt hjärta sen sa jag att

vet du? Jag tror att det fanns en tolvårig tjej på den där festen som såg er och tyckte att ni var det finaste hon någonsin sett. Och hon tänkte aha! och hon tänkte jag är inte konstig eller annorlunda eller ensam ändå!

Så tror jag.

PS: När Stolte mannen föddes vägde han fem kilo. Fem mjölk. Jag vägrar föda ut hans gener.