Den där om att jag vill att de ska le och säga "vet du vad? Det har jag faktiskt!"

En av de värsta sakerna jag vet med mitt jobb är när jag har möte med fina gubbar från Mellanöstern (eller områdena där omkring, eller forna Jugoslavien) så har de tagit på sig slips och gärna en hatt också. Så sitter man och pratar och de får säga sitt, som de gör med stapplande svenska, men de vill absolut inte ha tolk och jag ler det ljuvaste jag kan mot dem, för att jag verkligen vill att de ska känna att de kan prata med mig. Och när jag ler så där och frågar dem om deras arbetsliv i Sverige, om de suttit i styrelsen för någon förening eller företag så reagerar nästan alla likadant. De skrattar så de håller på att kissa på sig. De trillar nästan av stolen. Deras ansikten rynkas ihop och näsborrarna blir stora.

Det hemskaste jag vet med mitt jobb är att det är så främmande för de här underbara människorna att de skulle få sitta i styrelsen för något företag att de skrattar så där mycket.