Den där om att snökaos, kom tillbaka!

Jag vet att det är som typ svära i kyrkan. Eller som att vara tjock och gilla det, men jag älskar snön. Speciellt älskade jag den när det blev stopp i Stockholms pendeltrafik. Det var som om jag var med i en musikal, eller i alla fall en överlevnadsfilm. På vägen hem från jobbet en dag gick vi alla den sista tunnelbanestationen hem, för tunnelbanan gick inte hela vägen. Vi var kanske hundra människor som var påpälsade som tusan och hjälpte varandra över snövallar och log mot varandra och det var så himla mysigt.

På storvägen bredvid krockade tre bilar och andra tutade i bilkö och alla skulle åt samma håll. På andra hållet var det tomt. Då var jag i The Day After Tomorrow. Sen kom ambulansen som var tvungen att köra på trottoaren för att komma fram och då blev det ännu tuffare. En liten dam halkade och två stora män hjälpte henne upp. Alla skyndade åt samma håll.

Jag vill inbilla mig att vi blev vänligare mot varandra (när det inte gällde att komma på ersättningsbussen först). Vi pratade. En tjej trängde ihop sig lite extra på tunnelbanan för att jag skulle få komma på. En man log mot mig och började prata.

Jag älskade det. Min film.