Thomas Lunderquist skriver idag en artikel om Vitkines bok "La Tentation de la défaite" (ugefär "Nederlagets lockelse") i SvD. En framtidsversion, en framtidsvision om tvåtusenåtta och framåt. USA lämnar Irak och Afghanistan efter ett attentat mot den amerikanska militärbasen i Falluja, och ombildar sin politik till "USA i USA" och
"Med USA:s tillbakadragande från världsscenen lämnas Europa ensamt mot en expansionistisk arabvärld som lierar sig i ett nytt, 15oo år bakåtsträvande kalifat; en union av islamistiska stater förenade under Koranen som konstitution som plötsligt utgör en stor och skrämmande fanatisk militärmakt. En bombvåg drabbar Europas huvudstäder /.../ Inget land vågar förespråka en hård kurs mot kalifatet och därmed riskera att drabbas värst av terrorattentaten."
En svart bild målas upp, med tillbakablick mot ett mörkt och fegt Europa
"Allt som det gamla Europa verkar ha lärt sig av sin 19oo-talshistoria är en besatthet av försiktighet och en absolut aversion mot brukandet av maktmedel."
En bild som antagligen är sann i dag, sann i Sverige då. Framtidsvisionen om ett Europa på knä, beroende och sviket av storebror USA. Inte allt för svårt att föreställa sig, se innanför ögonlocken när man blundar.
Lunderquist, eller kanske främst "La Tentation de la défaite", får mig att fundera över vår fascination av framtiden, vår vilja att vilja se in i framtiden, veta vad som kommer att ske och hända. Vi vill veta var vi är om en månad, om ett år, om tre år, hur världen ser ut om hundra år. En ständig 1984-önskan.
Varför?
Vi vet att det inte kommer att ordna sig. All den framtidslitteratur, media, produktion som producerats, som jag kan komma att tänka på just nu, målar upp mörka platser om Terminators, robotar, världskrig och omänsklighet. Det är som om vi formar en framtidsvision som är så mörk som möjligt, så att vi inte ska bli besvikna år tvåtusentrettiotvå när det visar sig att framtiden var ganska så ljus och Sydpolen inte har smällt bort, isbjörnarna finns kvar, världshaven är visserligen fortfarande vilda, men de styrs ännu inte av robotar. Allting ordnar sig. Och gör det inte det så dör vi. Bara.
Den ständiga nyfikenheten. Undran. Vad kommer att hända? Tillbaka till framtiden. Hälsa på sig själv i reklamen. Tyda stjärnor och teblad. Mina vännerböcker med frågor som "var kommer du befinna dig om tio år?". Framtiden. Fram tiden. Fram i tiden. Fram ti den.
Jag tror att vi dör. Jag planerar i alla fall att göra det. I framtiden.
Video
15 timmar sedan
3 kommentarer:
det är ju för att framtiden är så oviss som den är så spännande att diskutera. för att man aldrig kan säga emot. det enda vi vet är som du skriver, att vi ska dö.
träffade en man i mexico som var helt övertygad om att vi människor inte kommer finnas på jorden om typ hundra år. då kommer robotarna styra. han menar att han aldrig träffat någon som kunnat ge ett vettigt motargument. nä, men det går ju inte att argumentera kring spekulationer. hur skulle man kunna göra det? ingen vet ju.
Rent och skärt skitsnack. Alla dessa framtids/domedagsprofetier om Islams frammarschh bygger på att det är en stark och samhällsgenomgripande vind för en fundamentalistisk tolkning av islam och jag vill hävda att det är skitsnack. USAs problem i Irak är inte islam vs. kristendom men ett civilt uppror mot sina ockupanter. Talibaner lyckades viserligen ta makten och styra i Afganistan men det är ett land med en struktur och en historia som gjorde det möjligt. Visa mig tecknen som tyder på att detverkligen finns en utveckling som kommer leda till att alla fraktioner av Islam kommer acceptera varandra under en ledelse, att folket kommer alla böja sig för en extrem tolkning av koranen och att de utvecklingen från en sträng tolkning somman tex seri Saudi-Arabien kommer vändas.
Det är tyvärr så att religion, oavsett vilken det är, fått ett uppsving efter årtusen skiftet, men jag är lika rädd för de konservativa kristna som för islam. Inskränkningarna i mitt liv de vill införa är minst lika skrämmande.
Sen bara dra fram Keynes:
"Now 'in the long run' this is probably true.... But this **long run** is a misleading guide to current affairs. In the long run we are all dead."
Sara: Hundra år verkar vara lite lite. Ge det tusen!
.m.: Gav nog inte riktigt en rätt sammanställning varken av artikeln eller boken. De diskuterade även det du tar upp här, dock med en tyngdvikt på att skylla på religionen hellre än länderna.
Håller med dig om att religion är skrämmande, vilken den än är, brukad i överdrivna och egoistiska syften,som med allt annat här i världen. Hade en religionslärare som påstod att islam är en av de mest kärleksfullaste religionerna, och om man kan mäta sådant så hade han kanske rätt.
Skicka en kommentar