Vaknar av att livet bitch slapar mig hårtsomfaen på kinden och jag måste panikandas, eller mer flämta lite och trassla mig ur skrynkliga lakan och ångesten ligger som en tjock djävla yllefilt över hela sängen, hela rummet och jag panikflämtar, måste ha luft, snubblar genom rummet, öppnar fönstret, ner i fosterställning. Irrande moln ha fastnat vid bergets brant, ändlösa timmar stå de i tystnad och vänta.
Vad fan har jag gett mig in i? Jag är fast nu. Har skrivit på ett kontrakt på en lägenhet "en längre tid". Master. Master i två år, Stockholms universitet. Knyter sammetsband till vänner. Och mannen. Mannen med ögon som tittar på mig och ler. Jag vet ingen som ler så stort och med hela ansiktet som han gör, när han ser mig. Inget mer ut och resa, flytta var jag vill. Och det får ner mig i fosterställning. Jag ser mig själv sitta och titta ut genom fönstret, det blir mörkare och mörkare och det blir vardag. Jag kvider på golvet.
Irrande moln ha ställt sig i solens väg, vardagens sorgefanor hänga så tunga.
Igår vaknade jag av att jag grät. En gammal mardröm, som jag drömde mycket förr, gjorde sig påmind. Knackade på den där dörren jag glömt att jag har och tog över mig helt. Jag vaknade av att jag gnydde och ringde mannen med leendet och han baby, du gråter ju! Och var utom sig, för vi skulle träffas om tio, men jag var tvungen att stänga in och av, vilket han sket i och kom hem till mig ändå.
Vintern stiger sakta ned i dalen. Jättarna le.
Jag låg där på golvet och panikade och kunde inte få luft och letade med irrande ögon efter mobiltelefonen när det slog mig. När hennes ord gjorde sig påminda. För på det där pappret jag behövde fylla i, innan, så tvekade jag ett tag innan jag kryssade i att jag tidigare känt mig deprimerad. Hör av dig om det blir fel. Du ska inte behöva vara ledsen. Då har du fått fel, så då byter vi. Det känns så djävla skönt att det kan vara deras fel den här gången, p-pillerna. Och den här gången, efter att ha panikringt, så kom vi fram till att det kanske inte är så dumt och fel att fastna. Att jag inte behöver hänga filtar över känslor och fönster och stänga in mig och hänga hänglås på känslorna, för kanske, kanske det går ändå. Och bara för att jag är fast så kan jag vara fri. Fast fri? Fri, fast... Och även om jag måste panika lite då och då, så kanske vill jag fastna, kanske är jag redo nu?
11 kommentarer:
Då är du modigare än mig. Jag trodde jag skulle våga denna gång, men jag vill inte. Jag tror det handlar mer om vad man vill än om vad man vågar. Redo är man när man vet vad man vill, inte när man vet vad man vågar, för då skulle man få vänta i all evighet.
sammetsband är precis lagom hållbara, man dör inte så lätt fast lossnar inte heller. du skriver fint som vanligt du jenny.
Jag ser. Jag känner..
mh. jag äter dina små liknelser som godis. men om du bara tvekar på dig sjäkv och inte på den andra parten så säger det en massa. för om man tvekar på den andra ska man backa, men är det ens egna murar som är lite ivägen så är det lättare att försöka klättra över dom - i tell you. jag har försökt. det gick ganska bra.
det är det som är det svåra, att vara fast men fri. men när man lyckas är det fint, kanske det bästa.
Det där om att fastna, tror att det är lite av en myt. Givetvis kan en del leda till att det bli jobbigare att bryta sig loss, men loss kommer man. Till slut. Kan man inte knyta upp blåknuten kan man alltid klippa av snöret istället.
Erik: Fast om man inte vet vad man vill, utan mest undrar om man längtar bort av gammal vana och allt det man borde vilja ha, allt det man vill ha finns här?
Hooct: Tack, fina du. Sammetsband är ibland lite för lätta att klippa av.
Wiz: Känna ska man, även om det gör för ont ibland.
Martina: Jag är glad att han får mig att inte tveka på honom, för det gick så lång tid när det fanns folk som fick mig att rycka på axlarna, som fick mig att inte bry mig så fasligt mycket om de var där eller inte.
Egon: Jag är bara så rädd för att vakna upp tio år senare och undra vad som hände.
Storey: Men jag har blivit så van vid att flytta på mig, att ständigt söka nya mål, att inte stanna, att nu när jag bundit fast mig själv här, så får det mig att undra om jag klarar av det. Självklart klarar jag det och givetvis är det så här det ska vara, men kommer jag förlora en del av mig själv på vägen?
Jenny: Då stannar man kvar och tar reda på om allt man vil ha finns här, så att man vet istället för att behöva undra. Det kanske krävs panik ibland när man tar reda på det, men jag tror inte den paniken är någonting emot paniken som kommer av att inte våga försöka VETA.
Och jag tror inte att man behöver förlora någonting på vägen, kanske bara lägga lite längre bak inslaget i fint inslagspapper medan man tar reda på vad man vill.
Man förlorar väl alltid delar av sig själv. Men man byter ut det man tappar mot annat. Kommer man senare på att man gjort ett dumt byte så kan man alltid byta tillbaka!
Vackra Jenny. Jag klarar inte det där nästa steget, men jag vet att jag måste. Det är dags. Jag har fått så mycket tid. Mer än man kan begära. Jag måste ta ett steg framåt eller välja en annan väg. Men just nu ligger mina kläder fortfarande i en resväska i hans hall och hyllorna i garderoben står tomma.
Hur vet man? Kanske handlar det mest om att våga igen.
Skicka en kommentar