Den där om att det kan vara enkelt

Okej, berätta om honom! Är en av de första sakerna de säger när jag tumlar in, tjugifem minuter sen, skyller på snöstorm. För de som jag träffar kanske fyra gånger om året är fortfarande trygga, känner mig, har haft växande ben som växte bredvid mina, när vi satt fast vid höften på högstadiet, de vet vem jag är. Och jag ler och kan inte intele och säger jo... jag vettint och de tittar på varandra över vin och för mycket öl och skickar blickar till varandra, små paketblickar som om jag inte ser dem, jag ser dem klart och tydligt, för de har glömt att slå in de där blickarna i omslagspapper.

Han ser inte ut som en Jennykille. Han ser normal ut. Du brukar falla för... orginella killar! Och jag nickar och håller med men menar samtidigt att han är den ovanligaste vanliga kille jag träffat. Och luvor fälls upp och vantar tas på och i bilen får jag sitta mellanbak, för jag är minst och de fnissar i min nacke och kramar mit hand och ute är det kallt och snön viner, fast att det är Skåne och på Möllevångstorget diskuterar jag politik med en korkad kille som pluggar till lärare, behöver bara en liten dels tankeverksamhet när jag förklarar varför Pappa Persson lyckades bättre än lillebror R. Resten av hjärnan sonerar och sanerar lokalen.

Klockan blir tre och jag vänder mig till vän och säger att jag går nu och hon nickar och följer med mig till bilen och på vägen hem sjunger jag med, i duett med Bob Hund. För det kan vara enkelt, så här. Enkelt som det är. I en bil. Genom Skåne. Och fast att det blåser som faen genom hela landskapet, kallare här än i Stockholm, inget ivägen, samma vind kan blåsa från väst till öst utan att något finns i vägen: litet vindskydd Ale stenar, så ÄR jag ju från Skåne. Det är här jag ständigt kommer tillbaka att återkomma till och älska, kanske en liten stuga i framtiden? I framtiden.