Den där om hur han luktar

Jag har en egen nyckel till hans lägenhet, som jag fick i all hast med en lapp om att överlämnandet egentligen skulle ske medpompa, ståt och röd rosett. Egna nyckeln låser upp dörren till hans nya lägenhet, medan han är och jobbar, och jag lägger mina väskor i ett hörn och går och stryker över bordet - hans köksbord och luktar lite i luften för hur luktar han egentligen? Sen lägger jag mig på soffan och lyssnar på frysen, fast att jag borde läsa trettonmiljoner rapporter till min uppsats, som nu blivit godkänd av Stockholms stad (jippie!), eller femtiosidorellerså ur "Terror in the mind of God", men han är under min hud redan, under mina fingrar.

Det rasslar till och jag springer till dörren, men det är något annat som lät och jag går tillbaka till soffan och det går en sekund, två sekunder, två sekunder, två sekunder och varje gång jag tittar på klockan har det bara gått två sekunder och han kommer aldrig komma hem från jobb och jag är sämst på att suga på längtkarameller.

Så kommer han på riktigt. Och jag börjar gråta in i hans axel och snörvla om att jag aldrig ska vara borta så länge igen. Plötsligt blyg för honom, som jag blir ibland och tittar under en lugg jag inte längre har och han skrattar och skrattar och har vi inte varit borta från varandra längre? Han ser inte ut som jag minns, samtidigt som det är allt jag minns. Han tar mig i handen och tar mig i andra handen och fingrar flätas och jag lägger min panna mot hans axel och andas in. Det är ju sådär han luktar.