09 november 2007

Den där om kylan

Så åker jag genom landskap och längre och längre från honom, allt det där där mitt hjärta smälter för, rinner ut på golvet och är rött och händer som smeker honom nackhår, som han säger blivit för långt och längre från honom, som borstar tänderna i sängen med mig för att få vara nära, bara en lite stund till och den där lilla stunden till betyder så mycket att han inte kan stå i badrummet och göra det.

Det känns fel, så fel, hur ska jag klara vara utom honom i fyra dagar - evighet? För fyra dagar har aldrig varit längre. Redan i mitt huvud springer små barnfötter omkring på köksgolv och vi pratar framtid, om barnmatvanor och det skrämmer honom inte som det skrämde M och jag är så lycklig att jag kan dö nu, men jag vill inte dö nu för jag vill leva med honom alltid.

Och Elin. Jag läser Elin, underbara Elin, som har levt mitt liv, min relation parallellt, fast i annat universum och hon får mig att gråta som Trassel fick. Hennes rader kommer in, in och hamrar på hjärtat, får det att frysa.

Jag har glömt min mobiltelefonsladdare i Stockholm och får inte tag i honom. Precis när jag fick sms:et Stockholm blev kallt när du åkte, dog telefonen. Och jag försöker sakta ner mig och lugna ner och inte springa iväg och kanske ta det lugnare, men så står jag i baren och han har köpt öl till mig och jag kommer svettig från dansgolvet och han kysser mig och jag kan inte låta bli att utbrista att jag äääääääälskar honom. Och på morgonen vaknar vi och han ligger och ler och undrar om jag kommer ihåg vad jag sa igår och jag säger jo, för hur skulle jag kunna glömma det?

2 kommentarer:

elin sa...

ah men jenny. jag har ju bara skrivit om de få fina stunderna i min relation och inte allt det jobbiga. för det var så mycket jobbigt. inte alls som ni har. nu får du leva lyckliga livet icke-parallellt med mig. och ett dygn efter att mitt hjärta krossades tror jag det är bäst så. för vi var inte bra, men det är ni.

Felicitas sa...

Åh, vilket vackert inlägg...